Större delen av mitt vuxna liv har jag känt mig ful. Under samma period har jag intensivt intalat mig själv att utseende inte är något att fästa så stor vikt vid. Det är ju insidan som räknas. Fast ju fulare jag tyckte att jag var desto mer fokus fick utseendet. Det var otänkbart att inte tvätta håret varje dag, jag sminkade mig varje dag. Kammade mig innan jag skulle till affären. Färgade håret och försökte gå ner i vikt. Jag tittade på min spegelbild och såg bara valkar, ringar under ögonen, glanslöst tråkigt hår, märken i huden, ojämna naglar, en för varje dag sjunkande rumpa.
Sedan jag började träna mer regelbundet och insåg att min kropp är så mycket mer än utseende. Den är en maskin som kan göra nästan allt. Den kan bära saker, den kan gå hur långt som helst, den kan lyfta tunga saker, den kan ta sig fram under hus, den kan sträcka på sig. Den är helt enkelt helt fantastisk att använda till det jag vill, cykla, springa, krypa och gå.
Så med denna insikt tillsammans med sedan mer än ett år tillbaka ständiga komplimanger om hur vacker jag är, har jag börjat märka att jag tittar på min kropp med andra ögon. Jag ser inte längre något asfult i spegeln, jag ser en kvinna som har många riktigt vackra attribut. Jag ser inte längre någon som man behöver skämmas över att vara, utan en person som är som de flesta andra vacker med sina alldeles egna skavanker. Det känns faktiskt inte helt fel.
Dagens träning:
Det kom ingen till jobbgympan idag så jag sprang en runda i regn och motvind och fick lunch och glada tillrop när jag kom tillbaka till jobbet. Friskvårdstimme är verkligen en sjukt bra förmån och jag är nöjd med beslutet att trots vädret ge mig ut.
Meditationsuppdatering:
Idag gick meditationen bättre, 8 minuter blev det. Tankarna flyger och far, men jag kommer i alla fall ihåg att varsamt föra tillbaka tankarna till andningen emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar