Godkänd besiktning!

Sedan mars månad i år har jag haft konstiga känslor i benen. Det har liksom känts som om benen är trötta oavsett om jag använt dem eller inte, lite som när man tar trapporna på jobbet och den känslan man får i benen vid våning 5.

Detta har understundom bekymrat mig lite, eftersom jag inte vet vad det beror på. Så till slut tog jag mig samman och ringde till min vårdcentral och bokade tid hos en ny läkare (min ordinarie är mammaledig). I fredags var det dags. Läkaren lyssnade noga, klämde på benen och tog prover. Hon lyssnade dessutom på hjärtat och tog blodtrycket. Vad som felas i benen kunde hon inte ge svar på annat än att det inte är något farligt och med stor sannolikhet kommer att gå över av sig själv med tiden.

Efter undersökningen sa hon att det är sällan hon träffar en patient som är i så gott skick som jag! Jag hade bra muskelstyrka i benen, jag var rörlig som en balettdansös (där tror jag att hon ljög lite, jag är ju vanligtvis vig som ett kylskåp ungefär). Trycket var finfint. Hon berömde att jag tränar och tar hand om min hälsa. Den enda anmärkningen var ett litet blåsljud på hjärtat, men det beror troligen på sviterna efter den senaste förkylningen. Detta kommer att följas upp om en månad.

Jag har alltså genomgått en besiktning och blev godkänd, detta samma vecka som bilen genomgick besiktning och blev godkänd. Vi är i gott skick och kommer att överleva många år till!

Att fatta varaktiga beslut

Nu har det gått tre veckor sedan jag fick nog av att äta mig allt fetare och allt närmare sjukdom och död. Nåja, så illa var det kanske inte, men jag snaskade för mycket och hade mycket svårt att vända viktkurvan till en nedåtgående kurva. Hur som helst så kommer ni säkert ihåg att jag lovade mig själv att sluta med godis, kakor, chips, tårta och glass. Jag lägger undan 20 kr för varje dag som jag klarar detta och har idag 360 kr, vilket innebär att jag unnat mig detta vid tre tillfällen. Ett var hos farmor, där det både känns oartigt att inte ta och där kakorna smakar som de ska. De två andra var när jag själv bjöd på äppelkaka på jobbet och sedan någon dag senare åt resterna med Rob och barnen.

Jag tycker faktiskt att det går bra. Jag är inte särdeles sugen på sötsaker, och jag har inte jättesvårt att avstå när det bjuds. Vi hade till exempel två dagar med utbildning denna veckan och det bjöds på kaka till eftermiddagskaffet och jag avstod (till och med från vaniljhjärtana igår!). Jag är stolt över detta och inser att det "bara" behövs att man verkligen bestämt sig för att klara av att sluta. Fast beslutet måste vara på riktigt. Jag har bestämt mig för att sluta äta godis hur många gånger som helst tidigare, men inte lyckats, för jag ville egentligen inte riktigt. Jag hittade på undantag och ursäkter ständigt. Det var som att beslutet inte var förankrat i hjärtat, utan bara i hjärnan.

Det jag tycker är svårt är att veta när beslutet är på "riktigt" och när det inte är det. Det känns ju nästan likadant. Jag har exempelvis lyckats gå ner ordentligt i vikt två gånger tidigare, men jag har påbörjat viktprojekt dussintals gånger och använt samma metod, men med den skillnaden att beslutet var mer förankrat i hjärtat. Det var jag som ville det, inte bara för att det är det man ska vilja, utanför att jag ville det, och då var det inte lika svårt att i varje given situation göra aktiva val. Men i stunden när jag fattar de beslut som visar sig inte fungera, så tror jag att de är på riktigt. Så en del i att lära känna mig själv är att fundera på vad som skiljer sig åt redan då och hur jag gör när jag fattar beslut om förändringar som håller mer än ett par dagar.


Dagens träning:
Box med M. Inte ett så där väldigt givande pass. En alldeles för fjollig ledare och det blev inte alls lika intensivt som vi är vana vid. Men det var roligt att träffa M och det är bättre att träna än att inte träna.

Äntligen!

Nu har jag förklarat mig tillräckligt frisk för att börja träna igen, så efter jobbet idag drog jag till gymmet och körde lite styrka och sen en snabb promenad på löpbandet. Jag vågade inte köra för allt vad tyget höll, av rädsla att återfalla i förkylning, men jag är i alla fall igång igen och det känns suveränt.

På grund av den veckas förkylning ligger jag hopplöst efter i min höstutmaning. Jag måste verkligen lägga i en högre växel för att komma ikapp. Men det är å andra sidan kanske inte så dumt om jag nu ska öka muskelmassa och minska fettmassa på min stackars kropp.

Nu är jag pepp att ta i lite hårdare, simma lite längre och kämpa lite mer för att bli ännu bättre på att ha en stark kropp som klarar livet. 

Drömmen som blev sann

Innan jag träffade Rob för ett och ett halvt år sedan var jag singel i fem år. Visst dejtade jag lite, men inget blev seriöst. Jag blev mer och mer nedstämd, jag längtade så efter en man att dela livet med, men han dök inte upp hur mycket jag än ansträngde mig. Jag längtade, men för varje år som gick, och för varje karl som ratade mig, kände jag mig mer och mer otillräcklig. Jag hade inte tillräckligt tålamod att bara luta mig tillbaka och lita på att allt löser sig, och inte tillräckligt tillit till min egen person att våga tro att någon skulle tycka att jag var tillräckligt bra.

Jag löste problemet med att jag började intala mig att min lycka inte hänger på en karl, att jag måste bli lycklig först och sen skulle mannen komma. Så jag läste självhjälpsböcker, jag försökte se det fina med varje dag, jag tränade för att ta hand om mig själv, jag jagade allt som skulle kunna göra mig lycklig. För varje sak jag försökte göra kändes det mer och mer som att jag stod på ett isflak, som krackelerade och blev mindre och mindre. Till slut var det en person som frågade mig vad jag egentligen drömde om och jag svarade på mindre än en halv sekund:  -en egen familj. Så varför jagar du då allt det andra? Då insåg jag att lycka inte går att fånga på det sätt som jag trodde. Visst kan man inte hänga upp sin lycka på en annan person, men att låtsas att det man drömmer om är viktigt hjälper inte heller.

Ungefär ett år senare blev det jag och Rob. Jag hade lagt märke till honom tidigare och tänkt att han var bra snygg, men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han kunde bli intresserad av mig. Dessutom kan man ju inte ragga på en kollega. Så jag var ganska nöjd med att titta på honom när han passerade. Det visade ju sig att han visst var intresserad.

Det visade sig också att jag idag är lyckligare än någonsin tidigare. Inte alltid glad så klart, men tillfreds. Nöjd. Det är inte alltid en dans på rosor, jag har exempelvis oerhört svårt att vänja mig vid att någon annan blir ledsen om jag gör upp planer utan att involvera honom, eller om jag bara inte är där. Det har liksom inte varit någon som brytt sig på så många år att jag glömmer bort att det är någon som bryr sig. Varje gång jag upptäcker att jag spelar stor roll för honom blir jag varm i hela kroppen.

Det största som han gör är att outtröttligt berätta för mig att jag är värd att älskas, att jag duger som jag är. Han tycker dessutom att jag är smart, snygg och rolig. Han får mig att känna det självförtroende och den självkänsla som jag jagade tidigare, men inte lyckades fånga. Hans blick som är full av kärlek och omtanke får mig att smälta.

Det är bara att hoppas att min inverkan på honom är lika positiv.

Jag får således delvis revidera min tidigare ståndpunkt att en annan människa inte kan göra en lycklig. Det kanske hen inte kan, men andra människor kan definitivt påverka oss till att bli bättre versioner av oss själva och således få oss att må bättre. 

Fortfarande snuvigt

Statusen är fortfarande fruktansvärt förkyld. Det börjar bli riktigt tråkigt. Igår gick jag hem tidigare från jobbet, la mig på sängen för att läsa lite, sen tänkte jag att jag bara skulle blunda ett par minuter.
I nästa stund vaknade jag och var helt övertygad om att det var lördag morgon och att min Gudis skulle komma när som helst. Jag tog min telefon - tillika klocka - och tittade på den 18:37. "Tusan, nu har klockan i telefonen hängt sig. Jag får googla tiden." Fram med internet och sen slog det mig... Att kanske kanske var det inte lördag morgon, utan fredag kväll. Så småningom lade sig pulsen och jag kunde njuta av min bonuskväll.

Idag har näsan runnit i ett. Jag är astrött och börjar bli sur för att jag inte kan göra något, jag börjar få ont i ryggen och axlarna för att jag inte kan träna. Dessutom kan jag inte bestämma mig för vilken film jag ska se..

Det som är lite bra ändå är att jag beställt några böcker, som jag kan ta mig an. Eat clean av Kristina Andersson och Mat för hjärnan av Charlotte Erlansson-Albertsson. Så jag passar på att försöka lära mig mer om hur maten påverkar kroppen och hjärnan. Det är mycket intressant och jag blir allt mer inspirerad att lägga om min mathållning. Eftersom jag hämtade böckerna igår jag har inte hunnit läsa så mycket i dem ännu, men jag återkommer om jag vill dela med mig av mina nya kunskaper!

Längtar

Urk vad jobbigt det är att vara förkyld. Det är jobbigt att vara på jobbet och tänka och vara social, ändå är jag inte tillräckligt sjuk för att man ska kunna säga att min arbetsförmåga är nedsatt i mitt ordinarie arbete.

Men det jobbigaste är att inte kunna träna eller ens orka promenera. För varje dag som går kommer jag mer och mer efter i höstutmaningen, vilket stressar lite, även om jag har tillräckligt många veckor på mig att ta igen det när jag blir frisk. Men framförallt känner jag att vissa delar av kroppen skulle vilja röra på sig. Jag längtar efter att kunna promenera, cykla till jobbet eller styrketräna med M och det känns helt otroligt bra att längta. Jag som alltid tagit alla chanser att vila, gärna dragit ut på viloperioden efter sjukdom lite längre än nödvändigt. Jag som alltid suttit stilla och tyckt att träning varit ett nödvändigt ont. Jag har kommit till en punkt när jag längtar efter att röra på mig.

Kan jag det så kan alla det!

Förkylningstider

Där kom den. Höstförkylningen. Man kan inte säga att jag är dödssjuk, jag har bara ont i halsen och känner mig seg, en antydan till snuva närvarar också. Inte värsta förkylningen genom tiderna alltså, men tillräckligt för att inte kunna träna. Jag hade tänkt mig ett gympass idag, med måste hoppa över det. Det känns så himla tråkigt. Efter kroppsmätningen i torsdags har jag fått lite extra jävlar anama, jag vill verkligen bränna bort det där överflödiga fettet och öka muskelmassan. Då kommer förkylningen som ett brev på posten. Det är lite bittert.

Jag har ofta svårt att komma igång igen när jag varit sjuk, det är liksom lätt att skjuta upp det ytterligare några dagar och sen kommer något annat emellan och så har det gått några veckor. Det får inte hända den här gången. Jag har därför anmält mig till Box-passet på tisdag, är jag fortfarande sjuk då får jag ställa in, annars är det bara att köra. Under tiden ska jag promenera för att ändå hålla igång lite.

Fet och stark

På mitt gym kan man få en kroppssammansättningsmätning, där man får veta massa spännande saker om sig själv. Jag vågar inte svära på att den är särdeles exakt, jag förstår inte hur den kan veta massa saker om mig bara för att jag står på en platta, men det blir i alla fall kanske någon slags riktmärken. Siffror som jag vid senare mätning kan ha som jämförelse.

Resultatet var ganska väntat. Jag har mycket fett på kroppen (det kan jag ju själv se i spegeln). Glädjande har jag bra med muskelmassa. Min metabola ålder är 49 år, det vill säga +15 år, det känns ju lite sådär.

Jag vet egentligen inte om jag är så modig att jag vill lägga ut siffrorna här, men vad tusan, det är väl inte hela världen. Här får ni dem:

Vikt: 77,2 kg
Fettprocent: 37,5%
Fettmassa: 28,9 kg
Muskelmassa: 45,8 kg
BMI: 26,1

Nu ska jag träna och äta bra under hösten och mäta igen i december, då hoppas jag att det ska se bättre ut, alltså mer muskler och mindre fett. Mindre totalvikt och BMI som inte är på övervikt.


Dagens träning:
Efter mätningen sprang jag på löpbandet i tio minuter, sen gick jag på core. Jag kände mig ovanligt stark på coren och orkade ta i mer än vanligt. Det kändes riktigt bra.

Dag 4 utan sötsaker

Jag har nu hållit mitt godislöfte i 4 dagar. Motivatorn blev att jag för var dag jag inte äter godis, kakor, glass, chips eller tårta så lägger jag undan 20 kr, sen i december ska jag få handla kläder för hela beloppet. Det funkar för mig så här långt eftersom jag när jag äter snasket inte bara blir mer lik Barbamamma, utan också förlorar 20 kr. Köper jag det sedan själv förlorar jag ju även kostnaden för snasket. Skulle det sen vara något som är så där alldeles extra (som till exempel farmors drömmar) så kan jag överväga att offra en tjuga.

Det som slår mig är hur ofta jag i vanliga fall troligen skulle satt i mig något. I fredags hade jag troligen ätit en eller två kakor på eftermiddagsfikat, och en påse godis på bion på kvällen. På lördagen serverades kanelbullar och biscotti hos mina goda vänner. Igår var mamma och pappa här och hjälpte mig med renovering, vilket brukar leda till en kaka till eftermiddagskaffet. Och idag var jag på möte i jobbet och hade dötid, vilket inte helt osannolikt kan leda till ett inköp av kexchoklad. Inget av detta har hänt. Men på bara 4 dagar har jag aktivt undvikit snask i situationer där det annars skulle inmundigats. Det lustiga är att jag förmodligen ändå skulle intalat mig att jag varit hyfsat nyttig. Kanske inte på fredagen, men övriga dagar. Jag hade "glömt" bort det mesta och mest kommit ihåg laxmiddagen i söndags kväll. Det här är nyttigt för mig.

Jag är sjukt stolt över denna bedrift och kommer att fortsätta kämpa på och notera i vilka situationer jag utsätter mig för frestelser. Jag ska bli kvitt sötsuget och jag ska gå ner några kilo på kuppen. Så det så.

Nu får det fanimej vara nog

Dagens träning blev ett Yoga-pass tillsammans med Rob. Passet var riktigt bra, det var en ny ledare, som gjorde rörelserna i ett flow som kändes riktigt bra.

Mitt i passet blickade jag snabbt in i spegel och döm om min förvåning när jag insåg att Barbamamma var på samma pass som jag! Hon stod dessutom precis på den plats som borde motsvara min plats i salen. Fasen. Det var inte Barbamamma, det var ju jag, så jag fick lägga bort autografblocket och inse att de kilon jag lagt på mig se senaste åren faktiskt syns riktigt ordentligt. Det är inte bara det att jag känner mig som en oformlig blobb, jag ser också ut som en sådan. Vågen börjar närma sig 80 kg, vilket är 15 kg från min matchvikt.

Så härmed är det dags att säga adjö till Barbamamma och börja återta Karlssons kropp. För att göra det behöver jag ta tag i det här med maten ordentligt. Träningen funkar bra, men att äta nyttigt och bra är jag alldeles för dålig på.

Det första steget är att på allvar sluta med kakor och godis. När jag var liten hade jag godislöfte på hösten vissa år, vilket innebar att om jag inte åt godis fram till jul så fick jag några hundra kronor av mina föräldrar. Jag tvivlar på att mor och far kommer att gå in med någon belöning, men jag tänkte att jag ska köpa en riktigt trevlig julklapp till mig själv om jag klarar det. Kunde jag som barn, borde jag kunna när jag är vuxen, väl?


Dagens träning:
Yoga

Resultaten i sommarutmaningen

Jag nådde alla målen i sommarutmaningen med inte så vansinnigt stor marginal, men är nöjd med att det gick. Målen jag satte var lagom tuffa, de kunde varit tuffare, men jag vill snarare hitta motivationen att verkligen träna, än att hela tiden slå rekord.

I siffror gick det så här (mål inom parentes):
Träningspass: 42 genomförda pass (40), 105 %
Joggade km: 65,7 km (65), 101 %
Armhävningar: 100 st (100), 100 %
Steg: 1 068 644 steg (1 000 000), 107 %

Jag klappar mig själv på axeln och säger Bra Jobbat Karlsson!