Sammanfattning

Som sig bör tänkte jag sammanfatta året som gått...

Träning
Året har inneburit en hel del av den varan. Det började segt, men under sommaren kom jag igång
ordentligt och sedan i oktober fattade jag det bästa träningsbeslutet ever - Att anlita PT-Karoline. Jag är idag starkare än någonsin och det både känns och syns i spegeln att jag är i fysiskt bra form. Jag har dessutom börjat träna styrkelyft, vilket är en träningsform som jag faktiskt gillar.
I augusti lade jag löpningen på hyllan, eftersom det bara kändes tråkigt, dötrist och långtråkigt, för ett par dagar sedan återupptog jag den så smått och tyckte att det var ganska skönt.

Mat
Maten är mitt ständiga gissel. Jag försöker hitta ett sätt att få i mig näring och njuta av maten och må bra, men faller hela tiden tillbaka i gamla mönster. Jag äter för mycket sötsaker och för mycket mat, dricker på tok för mycket cola och småäter för ofta. Detta gör att jag får ont i magen och känner mig uppsvälld.
Under året har jag testat Mindful eating, men klarade inte av att hålla det över tid. Jag har försökt äta mer ren mat, vilket faktiskt går långsamt framåt. Jag och Rob lagar mycket av vår mat och ju mer tid jag spenderar med honom och barnen desto meningsfullare känns det att laga god och bra mat (det blir ju lite extra kul när barnen önskar min mat till sin födelsedag!). Sedan en tid tillbaka har jag börjat räkna kalorier och faktiskt gått ner ett par kilon, trots att det är december, så nu vet jag att jag kan komma ner till min önskevikt om jag bara lägger manken till.
I höstas lovade jag mig själv att dra ner på sötsakerna rejält, vilket fungerade hyfsat fram till mitten av december, men sen gick det utför. Däremot har jag fått koll på antalet måltider. Fem om dagen funkar bra för mig och jag småäter betydligt mindre mellan mellanmålen.

Mental hälsa
Under början av året experimenterade min läkare med mitt Levaxin och jag mådde inte så bra av det, men så snart den var återinsatt så blev jag stabilare.
Jag trodde att jag mådde något bättre i min depression, jag i och för sig haft en del oro över livet och grublerier över framtiden och nutiden under året, trots det slutade jag med min medicinering i höstas och det sorgliga är att jag i november månad bröt ihop och inte klarade stress mer. Det berodde troligen både på att jag slutat med medicinen och på en i allra högsta grad ohållbar arbetssituation. Jag blev sjukskriven och har inte jobbat sedan dess.
Jag har fällt många tårar under året, fler än jag kan räkna, men det fina är att jag hela tiden haft en axel att gråta mot och en person som torkat mina tårar och fått mig att le och skratta igen. Det har varit en lifesaver!

Övrigt
Andra saker värda att nämna är att jag och Rob förlovat oss, och därmed planerar att retas med varandra för en mycket lång tid framöver. Jag har dessutom i princip flyttat in hos Rob och kommer att lämna min lägenhet i januari. Nu när allt är bestämt och klart känns det asbra, trots att det varit mycket beslutsångest på vägen.
Mina föräldrar har lämnat mitt barndomshem och flyttat norrut. Det trodde jag skulle vara jättejobbigt, men nu när jag hälsar på är det bara mysigt, som att komma till en sommarstuga, fast med bra internet.

God Jul

December har varit väldigt annorlunda i år. Jag har varit sjukskriven och mått sådär i själen. Jag har inte gjort allt det där som jag brukar göra i december. Jag har inte varit på samma plats som jag brukar och inte tillbringat tiden med samma människor som jag brukar. Allt har varit annorlunda.

På grund av mitt hälsotillstånd har städningen inte varit så grundlig som jag velat. Hemmet har inte blivit så pyntat som jag brukar, godis och kakor har inte blivit lika bakade.

Däremot har jag tillbringat all min tid tillsammans med en familj som börjar kännas som min. Jag har tittat på julkalendern med Rob och barnen, vi har tänt ljusen i adventsljusstaken, vi har klätt Robs plastgran (och jag och MiniE har övertygat Rob om att det behövs en riktig gran nästa år). Det är andra värden som jag fått och det känns bra, som att starta på nytt. Från och med nu får jag, Rob och barnen tillsammans skapa den advent och den jul vi vill ha tillsammans.

Trots att det känts stressigt på slutet och jag haft en känsla av att julen kom utan förvarning och jag inte hann med något blev det julafton. Jag och Rob åkte hem till mina föräldrar (som flyttat sedan förra julen och där mycket också var annorlunda), och det blev en riktigt mysig julafton och juldag med god mat, riktigt mysigt sällskap och dessutom en del julklappar.

Så i år har jag lärt mig att julen kommer och kan bli bra även om allt inte är som det alltid varit!

God fortsättning mina vänner!

Jogging

För första gången sedan i augusti har jag varit ute och joggat! Det var härligare än jag trodde. När jag slutade springa var jag så less på det och ville aldrig mer snöra på mig ett par joggingskor. Men så för ett par dagar sedan har jag börjat tänka på löpning som något som inte är så tokigt i alla fall och att det kanske skulle vara skönt att träna ute ibland och känna vinden mot kinden.

Så idag orkade jag inte masa mig iväg till gymmet, men kände till min förvåning att det skulle vara helt överkomligt att ge mig ut i joggingspåret. Så fick det bli. Jag joggade i en halvtimme, utan att mäta sträckan och utan att ha några krav på fart och det kändes helt okej, i alla fall de första tio minuterna. Jag tror att jag ska återta joggandet igen, men bara lite ibland och bara när det känns bra. Kanske blir det några lopp 2016 till och med!

Det är gött att känna att det som varit svårt och jobbigt en tid kan bli annorlunda bara man låter det vara ett tag. Jag är ju inte så uthållig, jag har svårt att hålla på med samma sak i en evighet. Just nu lyfter jag tunga vikter och tycker om det, men vem vet hur kul det är om ett par månader. Det gäller för mig att komma ihåg att jag behöver variationen och att min träning är till för att jag ska må bra, inte att jag ska vinna någon sport. Att variera träningen är i alla fall mitt recept på framgång. Men det är ju så klart individuellt.

Kroppen är starkare än hjärnan

Nu när träningen går som på räls är det väl på sin plats att jag skriver lite mer om det där med mat.

Maten är mitt eviga gissel. Jag är fascinerad av att det är så svårt att göra bra val, att det är så lätt att stoppa saker i munnen utan att ens vara medveten om det. Jag tycker också att det är intressant att vissa livsmedel har enorm dagningskraft, medan andra inte har det. Jag blir oftare störtsugen på skumtomtar än på broccoli, trots att jag vet att broccolin förmodligen är bättre för min kropp. Inte bara det att jag blir sugen, jag faller också för suget, trots att jag vet hur sockret påverkar kroppen.

Jag vet en del om det biologiska bakom, att kroppen vill ha energi för att klara av livets utmaningar och att kroppen inte vet att det inte behöver lagra energi i samma omfattning som när vi inte hade outsinnlig tillgång till föda. Men jag är fascinerad över att kroppens drifter är starkare än hjärnans kunskap om vad som är bra för mig. Och då pratar jag inte bara om vad som gör att vi går upp eller ner i vikt, utan också en sån sak som att jag vet att jag inte blir så rolig i magen när jag äter fel saker. Ändå väljer jag inte helt sällan precis den maten. Det finns mängder av exempel på hur kroppen tar makten över hjärnan och lurar hjärnan genom att säga att en gång är ingen gång, eller det är ju bara jul en gång om året.

Det som jag finner tröst i är att man blir bättre på det man tränar på och jag tränar på att välja bra mat så ofta jag kan, och borde därför bli bättre och bättre på att välja det som är bra.

Styrkelyftstävlingen

Igår var det den stora dagen för styrkelyftstävlingen. Jag kom sist och är därmed svagast på gymmet!

Jag är sjukt stolt över mig själv. Efter bara 2 och en halv veckas träning har jag lyft mer än jag någonsin trott var möjligt. Tänk att jag har en okänd talang! Jag är så glad att jag och Rob bestämde oss för att skaffa PT, det är gött att någon annan ser vad man är bra på och hjälper en att utvecklas. Jag hade aldrig vågat mig på detta själv. Jag hade inte heller vågat öka vikterna under tävlingen utan peppningen från henne.

Det var en mäktig känsla att öka i vikter och alla runt om hejar på och applåderar mina framsteg. Ingen sa att jag inte platsade för att jag var svagast, utan bara berömde för att jag var där och gjorde mitt bästa. Detta är definitivt något jag kommer att fortsätta att träna upp.

Resultat:
Marklyft: 72,5 kg
Bänkpress: 30 kg
Knäböj: 50 kg

Dag 20 i sjukperioden

Idag pratade jag med min läkare och blev fortsatt helt sjukskriven året ut, och sen är planen att jag ska börja arbeta halvtid från januari.

Läget är något bättre än tidigare, jag känner mig inte ständigt uppvarvad längre, vilket är skönt. Jag gråter inte heller vareviga dag, vilket är skönt även för Rob.

På den lite mer tråkiga sidan finns det faktum att jag börjat sova sämre igen, innan jag träffade Rob sov jag dåligt i över ett års tid, men med kärleken kom sömnen tillbaka. Nu vaknar jag varje natt vid 4-snåret och börjar grubbla och ligger vaken länge. Det vill jag få bukt med innan jag återgår i arbete. Därför försöker jag att inte sova så länge på morgonen, trots att jag är trött. Jag vet att rutiner är det enda som hjälper det här, men attans vad svårt det är att hålla sig vaken på förmiddagen efter en dålig natt när man bara går hemma och drar runt.

Stess påverkar mig också väldigt mycket fortfarande. Jag får ont i hjärtat av det och blir virrig och stirrig. Men å andra sidan har jag inte så mycket att stressa kring så jag känner inte av det så mycket förutom när jag tänker på jobbet...

Nu tror jag verkligen att jag kommer att kunna återhämta mig så pass mycket att jag kommer att klara av jobbet bättre nästa år. 

Vänner och ovänner

Sedan jag var ungefär 11 år gammal har jag varit ovän med min kropp. Jag minns när vi var i omklädningsrummet efter gympan och de andra tjejerna klämde sig i sidorna och beklagade sig över att de var tjocka, trots att de var fullkomligt normala. Jag minns att jag tänkte att det var så man skulle göra och tänka för att passa in. Man skulle granska sin kropp med kritiska ögon.

Innan den dagen hade jag inget förhållande till min kropp. Det var bara en del av mig, men inget jag tänkte på och framförallt inget jag hade att förhålla mig till. Kroppen var bara en kropp, ett verktyg för att kunna leva och uppleva världen, inget annat.

Men från den dagen i omklädningsrummet började jag förhålla mig till min kropp. Jag granskade den i spegeln, och jag var aldrig nöjd. Det fanns alltid något att klanka ner på, alltid något som inte var bra. Detta har pågått i över 20 år. Ständig missnöjdhet.

Den uppmärksamme läsaren ser att jag skrivit i dåtidsform, det har jag gjort för att jag under de senaste månaderna allt mer insett att min kropp är bra. Jag tittar mig i spegeln och ser något som är hyfsat vackert. Jag ser inte längre ett troll eller en barbamamma, jag ser en stark kropp. En kropp som kan mer än vad huvudet förstår. En kropp som kanske har oönskat fett på vissa ställen, men som för den sakens skull inte är ful.

Jag anar att jag börjar bryta trenden. Jag och min kropp håller på att bli vänner igen efter många års konflikt. Det är en stor lättnad!

11 dagar kvar till tävling

Uppladdningen inför styrkelyftstävlingen är helt annorlunda än hur jag tränat tidigare. Nu ska jag träna tungt tre gånger till, träna förbränning någon gång och från onsdag nästa vecka är det fokus på att vila musklerna och ladda med mat.

Träningen har gått framåt mer högre fart än väntat. Tydligen har jag naturligt bra teknik, jag har kunnat lägga på allt mer vikt och utvecklas i tekniken varje gång jag tränar. Det är så himla coolt att jag för en vecka sedan inte lyft något alls och nu klarar av 60 kg i marklyft. Tänk att lilla jag har en naturbegåvning!

Idag:
Marklyft: 60 kg
Knäböj: 40 kg
Bänkpress: 27,5 kg

Dag 11 i sjukperioden

Jag funderar mycket på hur jag ska må bättre. Som det är nu klarar jag knappt ens minimal stress. Hur ska jag på 10 dagar hinna hitta ett sätt att klara av den stress som de facto finns på mitt jobb?

Vad är det meningen att jag ska göra för att må bättre?

Jag vet inte och blir allt mer frustrerad. Det känns som om en sjukskrivning bara är ett sätt att lägga över ansvaret på den enskilde utan att ens ge någon hint om vad det är meningen att man ska göra av det. Hur läker tankeverksamheten? Är det bara att vila eller behöver jag göra något annat?

Alla säger att jag ska ta hand om mig själv och att jag ska göra saker jag tycker om och att jag ska låta bli att stressa. Men det är väl inte så lätt. Jag brukar faktiskt ta hand om mig själv ganska bra. Jag brukar göra saker jag tycker om och att låta bli att stressa är ju lätt när man är sjukskriven, men sen kommer vardagen tillbaka. Det här är en välbehövlig och förmodligen helt nödvändig paus, men ändå bara ett mellanläge, något måste hända så att jag hanterar vardagen annorlunda när jag börjar jobba igen annars dröjer det inte länge innan jag sitter och gråter hos min doktor igen.

Frågan är bara vad det är som jag ska göra för att det ska bli annorlunda?

Dag 6 i sjukperioden

I går träffade jag min läkare, hon frågade hur det är och jag bara grät. Kom därifrån med ett recept på Citalopram, en remiss till KBT och ett läkarintyg om sjukskrivning under ytterligare 2 veckor. Det är meningen att jag ska spendera denna tid med att återhämta mig. Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra. Hur i hela friden återhämtar man sig?

Kroppen får sitt genom träning, promenader, bra mat och sömn. Men själen. Vad ska den ha? Jag funderar på vad jag tycker om att göra och har bara kommit på en sak, lägga pussel, vilket nu är genomfört. De här dagarna som gått har jag behövt rodda i det här med sjukskrivning, läkarkontakter, prata med chefen och sånt, men nu när det är gjort så vet jag inte vad jag ska göra. Det känns som att jag behöver göra något vettigt av tiden för att kunna ladda om batterierna så att de håller framöver, den stora livsstilsförändringen.

Men kanske är det inte så, förändringen kanske kan ske stegvis, kanske när jag börjat i KBT. Kanske räcker det att jag går upp på morgonen, fortsätter att ta hand om kroppen och undviker sånt som jag tror att andra vill att jag ska göra och bara låter dagarna gå utan att behöva göra något speciellt alls. Kanske är det en rimlig taktik.

Dagens träning:
Simning 1250 m. Enda enformiga träningen som jag kan vila i. Skönt.

Styrkelyft

Dagens träning var tillsammans med PT-Karoline. Vi började med marklyft, där jag ökade till 55 kg och det var tungt, men det gick. När PT stod där och tittade på mig när jag lyfte insåg jag att en idé höll på att formas i hennes huvud och så plötsligt frågade hon: "Du, vad säger du om att tävla i styrkelyft den 12 december här på gymmet?". Hon berättade lite mer om det och jag hörde mig själv säga att det vill jag göra. Så nu har jag listat mig för att tävla i styrkelyft, det är inte någon officiell tävling, men det är som en happening på mitt gym.

Så nu har jag två och en halv vecka på mig att lära mig att göra korrekta marklyft, knäböj och bänkpress och dessutom försöka få lite vikt på stängerna. Det här ska bli spännande. Mitt mål är att inte bli diskad. Att klara tekniken korrekt och sen om det blir med 20 kg eller 100 kg spelar inte så stor roll.

Det är skönt att ha något att fokusera på som inte är stress eller måste eller något sånt. När jag lyfter kräver det fullkomlig fokus på kroppen och det är befriande.

Idag:
Marklyft: 55 kg
Knäböj: 25 kg
Bänkpress: 25 kg

Dag 4 i sjukperioden

I torsdags blev stressen mig övermäktig. Jag bröt ihop på hallmattan och storbölade för att jag inte orkar mer. Jag orkar inte kämpa varje dag för att hålla ett mått som är så snävt att bara de med superkrafter kan klara av det. Jag kontaktade min chef och vi kom överens om att jag skulle ta en paus ett par dagar. Idag är andra dagen jag stannar hemma från jobbet och jag har bestämt mig för att stanna hemma i morgon också. Sen vet jag inte.

Det är där jag är idag. Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag inte kan fortsätta som innan. Jag kan inte gå med nerverna på helspänn hela tiden. Det känns som om jag hela tiden jagar något som jag inte vet vad det är och det är frustrerande. Jag borde kunna hantera arbetssituationen och livet i övrigt. Jag borde kunna hålla ihop, men ändå gör jag inte det och jag börjar bli nyfiken på varför. Men jag vet inte.

Det är där jag är idag. Jag vet inte.

Jag vill bara må bra, jag vill klara av mitt jobb på ett rimligt sätt. Jag vill behandla Rob så väl som han förtjänar. Jag vill orka mer än bara jobb och träning. Det vet jag i alla fall

Det är inte lätt

Det känns ibland som hyckleri att sitta här och blogga om hälsa. Egentligen lever jag inte mer hälsosamt än genomsnittet skulle jag tro. Jag gör ständigt "fel" val, nästan allt jag tycker om är stillasittande (sy, sticka, läsa, lägga pussel, titta på deckare), jag är svag för sötsaker, jag dricker på tok för mycket läsk, jag hanterar inte stress speciellt väl, jag varvar inte alltid ner innan jag ska somna. Listan på vad jag borde förändra är oändlig.

Det är det som är anledningen till den här bloggen, det faktum att det inte är så lätt som det verkar. I media och på många andra bloggar om träning och hälsa verkar allt vara så lätt. Bara man följer en viss metod eller diet så kommer allt ordna sig. Bara man slutar med den där ovanan. Bara man följer de här sju stege så kommer man att sova bättre, gå ner i vikt, springa snabbare, eller vad tusan som helst. I många år har jag läst mycket om träning och hälsa och märkt att jag inte passar in i den mallen. Jag har försökt göra som de säger att man ska göra, men jag får inte de resultat som utlovas. Dessutom blir jag trött på att samma tidning ena veckan kan hylla något för att nästa vecka varna för hur farligt det är.

Grejen är att det inte är lätt. Att leva hälsosamt innebär för många av oss att ändra vanor och det är inte lätt. Det har tagit mig åtskilliga år att känna behov av träning (i de flesta tidningar står det att det tar ett par veckor). Det är inte roligt att träna varje gång och det går inte lättare och lättare, utan snarare, lättare, svårare, lättare, lättare, svårare, svårare, lika svårt, lättare, lika svårt, svårare, lättare, och så vidare.
Vad gäller maten så är det hyfsat lätt att hålla sig till planen om det inte är helg, eller jag inte har mens eller ägglossning, och om bussen från mötet går i tid så jag kommer tillbaka till jobbet i tid till mellanmålet och jag har köpt mellanmålet i förväg och bananen inte blivit för gammal och det inte finns några frestelser och jag har med mig en matlåda med nyttigt innehåll och jag inte är på dåligt humör. Den dagen i månaden går det bra, annars är det mycket att parera och det går inte alltid bra. Det går inte alltid dåligt heller. Men det är inte lätt.

Men poängen är att jag i alla fall försöker, och jag bloggar om mina försök för att visa att det är tillräckligt att försöka, det är tillräckligt att göra sitt bästa och ibland till och med sitt näst bästa när det gäller hälsan. Alla gånger vi gör de smarta valen, de val som förbättrar hälsan, alla de gångerna räknas. Och man blir bra på det man övar på, och jag övar på att vara hälsosam.

Om stresshantering

Jag är förmodligen sämst i världen på att hantera stress.


Just nu har vi ett läge på mitt jobb som består i fullständig kaos. Eller just nu och just nu, är väl ett lite snålt begrepp, sedan nästan ett år tillbaka och för överskådlig framtid har vi en mycket hög arbetsbelastning. Jag tycker själv att det inte bekommit mig så mycket tidigare, och jag har känt tillförsikt i att jag gör vad jag kan och mer kan jag inte göra. Men nu har verkligheten kommit ikapp och jag sitter där och märker att jag gör fel, jag gör fel bedömningar, jag missar information, jag glömmer, jag tappar tråden och jag undviker det som är svårt.

Det som märks mest är att jag inte orkar något annat än mina 7 timmar och 57 minuter på jobbet. Jag är helt slut om kvällarna. Bara tanken på att städa eller laga mat eller duscha eller prata gör mig utmattad. Jag känner mig gråtfärdig för att jag inte klarar av att jobba på det sätt som det krävs av mig. Jag har till och med funderat på att gå till doktorn och se om hon vill sjukskriva mig, så att jag kan få hinna återhämta mig.

Men egentligen är det inte jag som ska sjukskrivas, det är inte jag som är sjuk. Det är arbetsplatsen som är sjuk. Det är inte jag som ska behöva hantera stressen, det är arbetsgivaren. Jag är normalt en stor anhängare av att själv ta ansvar för det mesta i livet, inte minst min hälsa. Men jag tycker inte att det är rimligt att jag ska behöva använda hela min fritid till att hantera den stress som min arbetsgivare utsätter mig för. Det är inte rättvist. Jag har skrivit under på att jag ska jobba 38 timmar och 45 minuter i veckan för min arbetsgivare. Jag har inte skrivit under på att jag ska lägga ytterligare 38 timmar och 45 minuter i veckan på att hitta och använda strategier för att vara i arbetsbart skick de underskrivna timmarna. Jag tycker inte att det är varje enskild individs ansvar att lära sig att hantera orimliga och otydliga krav. Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att vi inte går vilse i vårt arbete.

Jag känner just nu nästan bara frustration. Jag klarar inte av att göra ett tillräckligt bra jobb, och jag tycker inte att jag ska behöva lära mig att hantera stressen mer än jag gör. För jag gör ju det mesta av det där de säger ska underlätta. ser till att gå ut och få dagsljus på lunchen, tränar, äter hyfsat, sover om nätterna, varvar ner, mediterar ibland, skrattar och sånt. Det gör kanske att jag orkar lite längre, men jag vill inte göra allt det bara för att nästan precis klara av att vara på jobbet. Jag vill ha ork när jag kommer hem, åtminstone så mycket ork att jag kan tömma diskmaskinen eller laga kvällsmat eller duscha eller något sånt.

Vätskemyten

Ibland när jag inte har något bättre för mig lyssnar jag på Kropp och Själ på Sveriges Radio Play. Häromdagen trillade jag över ett intressant avsnitt om Vätskemyten. Det handlar om trenden att hälla i sig vatten i tid och otid. De utreder om det är hälsosamt och det visar sig att det kan vara farligt att dricka för mycket vatten, till och med dödligt, detta eftersom cellerna sväller och saltbalansen i kroppen påverkas.

Ett råd får man av programmet, drick när du är törstig så kommer det att gå bra.

Programmet är väl värt att lyssna på och jag hoppas att du kan hitta det genom att klicka på länken ovan.

Hejdå Citalopram

Efter två och ett halvt år med antidepressiv medicin har jag trappat ut den och är nu helt fri från den sedan ett par veckor. Läkaren sa att det är vanligt att man återfår vissa symtom under nertrappningen eftersom hormonerna tillfälligt blir förvirrade. Rackarns vad rätt hon hade. Jag har haft ett par fruktansvärda veckor där jag varit helt under isen. Miljoner tårar har fällts och stackars Rob har fått stå ut med en riktig häxa, som skällt och anklagat och varit allmänt jävlig.

I det läget när jag mår så dåligt har jag ingen känsla alls för hur det är att må bra. Det känns bara hopplöst, allt är svårt, jag är värdelös och jag kan inte se att något någonsin kommer att bli bra. Jag har till och med gråtit till Downton Abbey. Tankarna går i spinn och allt jag kommer att tänka på går att oroa sig för. Det är verkligen inget som hjälper, visst går det att hålla masken under ett par timmar (ca 8) om jag måste, och samtidigt sysselsätter mig med en distraktion (jobbar). Men inte ens maskhållandet har varit lätt. Genom lite flyt har min kollega varit på annat håll ett par dagar och jag har kunnat sitta i mörkret i mitt rum på jobbet och tjura.

Så i onsdags vände det äntligen, och plötsligt är det som att inget har hänt. Allt som var oroligt och ångestfyllt i måndags, blev trivialt. Jag ville åter ha tänt på rummet på jobbet och jag skulle tippa på att jag klarar nästa avsnitt av Downton Abbey utan att tårarna börjar rinna.

Att må psykiskt dåligt är verkligen inget att leka med. Det kan vara helt förlamande och är faktiskt ganska läskigt innan man har vant sig. Efter ett tag blir det ju normalt, fortfarande förlamande, men inte lika läskigt. Det är oerhört svårt att med bara vilja "ta sig i kragen", och det är svårt att på egen hand hitta strategier för att må bättre. Innan jag började med medicin hade jag samma tillstånd som jag haft de senaste dagarna, fast många, många månader. Dessutom hade jag de besvär som tillkommer när man är deprimerad en längre tid, koncentrationssvårigheter, sömnbesvär, isoleringstendens och mycket mer. Det som hjälpt mig är att jag fick medicin, och under medicineringen fått terapi och börjat träna mer och äta bättre. Förhoppningsvis kan jag nu hålla mig över ytan resten av livet med hjälp av strategierna från terapin och träningen.


Dagens träning
Ett pass tillsammans med Rob oh PT-Karoline. Jag är sjukt stolt över att jag kan mer än jag tror!

Uppföljning av godislöfte

Nu vet jag att ni sitter på helspänn och undrar hur det går med godislöftet. Och det ska jag säga er att det går ganska bra faktiskt. Mitt rekord är 11 dagar helt utan sötsaker godis och kakor. Det är inte illa. På 44 dagar har jag ätit den typen av onyttigheter 8 gånger. Jämfört med tidigare hade det förmodligen varit typ 42 av 44 dagar.

Så vad har detta gett?

För det första så är jag inte lika besatt av att unna mig något "gott" i tid och otid. Det blir nästan lättare för varje dag som går. Jag tror att det är mycket mer en dålig vana för mig än ett egentligt sug efter sötsaker. Jag märker vid vissa tillfällen att jag vill köpa något gott, som i samband med att jag är på väg till eller från möten i jobbet, eller när jag ska köra bil en längre bit, eller när jag vill ha en ursäkt för att göra ett bryt i jobbet. Det verkar snarare vara så att jag tristessäter sötsaker, än egentligen är beroende av sockret. Den senaste veckan har jag dessutom fått ett litet återfall i min depressivitet och märker att jag även blir sötsugen när jag är ledsen. Den exakta tanken är "Det är så synd om mig som är så ledsen att jag förtjänar godis idag". Eftersom jag nu lägger undan pengar för varje dag som jag håller mig ifrån godiset så har jag i någon mån lyckats ändra den tanken till "Det är så synd om mig som är så ledsen att jag förtjänar att få 20 kr till på mitt klädkonto idag". Bra va'!

För det andra är min mage lite trevligare än tidigare. Betydligt mindre gasig, till min och inte minst Robs stora glädje.

För det tredje har det gett inspiration att börja fundera på att ta tag i coladrickandet på mer allvar. Jag har faktiskt lagt till att jag får lägga undan 30 kr till klädkontot för varje dag jag inte dricker cola. Hittills har det blivit 30 kr. Det kommer säkert ta längre tid, men det är ändå ett steg åt avvänjning...


Dagens träning
Jag var på gymmet med Rob och körde PT-Karolines pass. Det var tufft, men roligt och jag kände mig riktigt stark och lite glad under tiden!

Ny motivation

Denna vecka har träningen fått en ny vändning. Att träffa en PT var verkligen något som fick motivationen att komma tillbaka med full kraft och knocka mig till golvet. I tisdags satt vi ner och pratade och tränade inte alls.

I onsdags träffades vi igen och gjorde ett gäng tester för att kolla hur läget egentligen är. Jag klarade mig ändå hyfsat. Gjorde 23 djupa armhävningar, satt i jägarvila i 1 minut och 13 s och gjorde en lika lång planka. PT-Karoline sa att jag är i bra form och att vi nu ska jobba på att förbättra den ytterligare. Det enda smolket i bägaren är att Rob (tränar-en-gång-lite-då-och-då-när-han-känner-för-det) var bättre på allt utom armhävningarna, trots att jag tränar 3-4 gånger i veckan. Men nu ska jag försöka att inte tävla med honom, utan jobba på min egen hälsa, så får han bekymra sig om sin hälsa.

Idag har vi fått ett träningspass som vi kan använda i helgen, och det verkar tufft, men genomförbart. Jag riktigt längtar till söndag när vi ska träna nästa gång. Jag tror att det här kommer att bli asbra. Det är fasansfullt dyrt med PT, men om det fortsätter kännas så här bra så är det värt varenda krona.



Dagens träning:
Idag simmade jag 60 längder (1500 m)

Den stora dagen!

Idag var det veckans stora dag. PT-dagen! Jag och Rob satte oss ner tillsammans med PT-Karoline, som frågade oss allt möjligt om oss och vår träning och våra mål.

Hon sa att det inte alls är omöjligt att jag kan gå ner i vikt. Vi satte ett mål på 65 kg (men jag kommer att dansa glädjedans redan vid 68 kg). Hon gav också feedback att vi båda verkar ha bra koll redan, men att hon kan hjälpa oss att bli ännu bättre. Vi gjorde en ny kroppsmätning och när jag jämför med förra månadens mätning såg jag att jag gått upp nästan 1 kg i muskler och ner 2 hg i fett. Det helt utan PT, vilket innebär att även den träning jag gjort hittills är bra.

Vi har fattat beslut om att träffa PT en gång i veckan i 6 månader. Sen bör vi båda kommit betydligt närmare våra mål.

Jag hoppas att jag förutom att gå ner i vikt och må bra också lär mig att pressa mig själv mer så att jag inte ger upp när jag tycker att det är jobbigt med träningen. För träning är jobbigt. Det är liksom det som är hela grejen. Musklerna behöver mer belastning för att bli starkare och mer belastning är jobbigt. Det är inte förrän efteråt det blir lättare, i vardagen, när man orkar stå, gå, springa, cykla och bära mer. Då visar sig vinsten. Eller för all del, när man kan brotta ner sin fästman ;)

PT på tisdag!

På tisdag ska jag och Rob göra något som jag funderat på länge, men inte ansett mig ha råd med. Men nu har jag äntligen tagit steget. Vi ska träffa en PT, som ska få den äran att hjälpa oss framåt med träningen och hälsan. Det känns väldigt spännande och jag sätter stort hopp till att få hjälp med att få en nykick.

Jag planerar att presentera följande mål:
- Minska i vikt och framförallt fettprocent.
- Må fysiskt och psykiskt bra.

På tisdag återkommer jag och berättar hur det gick!

Sanningen om den perfekta dieten

SVT har visat en dokumentär i 2 delar som heter "Sanningen om den perfekta dieten". Det handlar om ett gäng forskare som testar individuellt anpassade dieter för 75 frivilliga överviktiga personer. De frivilliga delades in i grupper som fick olika dieter beroende på deras gener, hormoner och psyke. under 12 veckor följde de sina dieter och (spoilervarning) hela gruppen gick tillsammans ner 8 % av sin tidigare kroppsvikt. Det som är intressant med detta och som också blev slutsatsen av experimentet är att den som vill gå ner i vikt snarare behöver titta på sina matvanor och orsakerna till varför man äter, än att titta på vilken diet som är inne just nu eller som fungerat för andra.

De mer handfasta tipsen som de berättade om i det avsnitt jag såg idag var:

1. Ät långsamt, det gör att mättnadshormonet i magen ökar mer, vilket innebär att man känner sig mer mätt och mätt längre. Själv blev jag retad som barn för att jag åt långsamt och äter idag relativt snabbt, i alla fall snabbare än Rob. Så det är något att fundera vidare, det här med att sakta ner måltiderna och återta min barndoms långsamma måltider!

2. Ät frukost! De som äter frukost har en tendens att välja nyttigare mat under resten av dagen. Denna kan jag redan checka av! Gött!

3. Vid "snedsteg", återgå till de sunda vanorna så snart som möjligt, det är inte kört bara för att man äter mycket en gång. Det är lätt att tänka att varje snedsteg är ett misslyckande, men i stället är det bara ett tillfälligt avbrott och det handlar inte om dålig karaktär. Vi har möjlighet att välja något sunt nästa gång vi stoppar något i munnen, även om det senaste vi smakade var onyttigt.

 

En guldstjärna till mig

Om jag skulle dela ut guldstjärnor till mig själv när jag är duktig så skulle jag få en idag. Det har varit en dag när jag fått till både maten och träningen utifrån mina egna mål.

Jag har inte ätit en enda tugga mellan måltiderna. Jag åt ett bra mellanmål på eftermiddagen. Jag har druckit massor av vatten och betydligt mindre cola än jag brukar. Jag har inte ätit några sötsaker eller annat snask. Jag har simmar på friskvårdstimmen och gått en långpromenad på kvällen.

En mycket bra dag ur mat- och träningssynpunkt! Jag är faktiskt stolt över mig själv.


Dagens träning:
900 m simning på lite mindre än 30 min. 

En hyllning till min träningskompis

Det bästa träningstillbehöret som finns i världen är en träningskompis. Det är helt oslagbart. Alla artiklar som skrivits om motivation till att komma igång med träning nämner en träningskompis, och det bekräftar min upplevelse om att träningskompis är fantastiskt.

Jag har en träningskompis. Det är gött! I ovan nämnda artiklar skrivs oftast att det en träningskompis tillför framförallt är att ha någon som peppar och som drar iväg en när det känns motigt, och visst är det så. Men jag har upptäckt en hel hög med andra fördelar, så här kommer min säkert inte helt fullständiga lista över varför en träningskompis är det bästa som finns (och det är läge att M tar åt sig när hon läser).

1. Att vara två är roligare än att vara ensam.
2. När träningskompisen säger att hon vill träna kan man hänga på trots att man inte planerat att träna.
3. Om man har en träningskompis som kan mer om träning lär man sig massor varenda gång man tränar.
4. Den andra personen kan titta så att man får rätt på tekniken i övningarna.
5. Det är svårare att ställa in eller skjuta upp ett träningspass som man kommit överens om att gå på tillsammans.
6. Träningskompisen inser ofta att man orkar och kan mer än man själv tror och berättar det för en och då är det bara att kämpa på lite till.
7. Efter ett tag har man träningskompisens röst i huvudet även när hon inte är fysiskt närvarande och kan ta i lite till för att hon tror på en.
8. Träningskompisen har lättare att se ens utveckling och kan påminna om hur mycket man kan jämfört med tidigare.
9. Med rätt träningskompis utvecklas man genom att lära varandra vad man snappat upp i andra sammanhang.
10. Ofta kommer man ihåg olika saker även om man går på samma pass och kan påminna varandra om bra övningar.
11. Inte helt sällan har man olika favoritövningar och det ger bra variation i träningen.
12. Även de gånger man inte tränar tillsammans är det lättare att komma iväg eftersom det är lite pinsamt att inte komma iväg när man sagt att man ska.
13. Det är roligare att ha någon att träna med än att träna ensam. 



Dagens träning:
Idag tänkte jag gå till gymmet, men upptäckte att de stänger kl 19 på söndagar. M skickade ett meddelande om att jag i stället skulle springa intervaller och sen göra lite yoga, så det var bara att lyda.

Planen

Igår skrev jag om viktskrället, som står still och gav en liten cliffhanger om att det finns en plan. Idag kommer planen! TADADA!

Nu när jag höjt förväntningarna så kan ni sänka dem igen, det är inte så avancerat. Jag ska börja sluta äta mellan målen. Jag har skrivit om det förr, men har mycket svårt att lyckas med det. Men det måste gå. Jag tänker att jag ska börja tänka som med träningen, jag måste öva för att få till det. När jag tränar och inte klarar av övningarna så försöker jag igen och igen och igen, och så småningom sitter de där. Det går inte att kunna allt från början. Under tiden som jag lär mig behöver jag se de små framstegen och berömma dem, inte sluta för att jag inte gör det perfekt från början.

Detta tänk tror jag att jag behöver applicera på maten också. Då kommer jag så småningom gå ner i vikt också.

De punkter jag ska öva på den närmsta tiden:
* Äta bara vid måltiderna
* Separera mat och andra aktiviteter, när jag äter ska jag äta och inget annat och när jag gör annat ska jag inte äta.
* Minska mitt intag av Cola (light).
* Hitta bra innehåll i eftermiddagens mellanmål.
* Äta bättre kvällsmål.


PS. Attans vad jag har träningsvärk efter gårdagens träning. DS

Vikten står still

För tillfället är jag sjukt frustrerad över att min vikt står stilla. Jag tycker inte om att ha BMI som är på övervikt och varken vågen eller måttbandet visar några tecken på att jag blir magrare. Det känns bara hopplöst. Jag vill verkligen gå ner de där 10-13 kilona som skulle göra att jag hamnade på en mer rimlig vikt. Jag tycker inte om att alla byxor klämmer och att jag måste köpa en större storlek nästa gång det är klädinköp på gång. Jag tycker inte om muffinsmidjan eller päronrumpan.

Sedan jag slutade med godis och kakor har jag lyckats stoppa uppgången i vikt i alla fall. Men mer än så har inte hänt. Jag blir trött och frustrerad på att jag tycker att jag anstränger mig och det aldrig är tillräckligt. Jag blir ledsen över att jag, som anser mig vara hyfsat påläst ändå inte lyckas hitta ett tillräckligt sunt förhållningssätt för att komma ner till idealvikten.

Egentligen är det ju ganska enkelt, man måste göra av med mer energi än man stoppar i sig och om jag räknar varenda kalori och är stenhård med det så går jag ner, det har jag gjort förr. Men det är ingen livsstil som håller i längden. Jag kan inte räkna varenda kalori jag stoppar i mig resten av livet och jag vill inte hamna i ett läge där jag går ner och upp och ner och upp och ner och upp i vikt, det är inte bra för kroppen eller själen.

Vad jag skulle vilja är att hitta ett förhållningssätt till maten och träningen som är hållbart på sikt och ett tankesätt som innebär att jag är stolt över mig själv och min kropp och inte hela tiden klankar ner på den för att den är lite rund. Jag vill känna mig vacker och stark och jag vill att det ska synas att min kropp är vacker och stark. Jag vill våga tro på Rob och Malin och MaxiE när de säger att jag är fin som jag är.

Mitt resonemang är motsägelsefullt, å ena sidan vill jag vara nöjd med min kropp som den är, och å andra sidan vill jag förändra den. Och det är en del av bekymret för jag tänker att det måste vara antingen eller. Antingen gå ner i vikt eller vara nöjd med min kropp som den är. Men kanske är det inte så att man måste välja. Tänk om det finns ett sätt att göra båda, att vara stolt över kroppen som den är och samtidigt förbättra den. Att välja det som är hälsosamt och som gör att kroppen fungerar bättre, och jag tror att min kropp kommer att fungera bättre om den slipper släpa runt på nästan 29 kg fett.

Nu är bara frågan hur jag ska komma vidare, och det finns ett utkast till en plan, men den tänkte jag skriva mer om i nästa inlägg, som förhoppningsvis produceras i morgon.


Dagens träning:
Jag är faktiskt asnöjd med min träning idag. Jag gick till gymmet och tränade styrka. Jag hade gjort upp ett program innan jag kom dit och höll mig till det, även när det blev jobbigt. Vissa justeringar gjordes, men inte för att komma undan det som var jobbigt, utan för att jag kom på effektivare övningar under tiden jag var där (det är lättare att komma på vad som kan göras när man är på plats än hemifrån). Men jag genomförde ett tungt styrketräningspass helt på egen hand!

Godkänd besiktning!

Sedan mars månad i år har jag haft konstiga känslor i benen. Det har liksom känts som om benen är trötta oavsett om jag använt dem eller inte, lite som när man tar trapporna på jobbet och den känslan man får i benen vid våning 5.

Detta har understundom bekymrat mig lite, eftersom jag inte vet vad det beror på. Så till slut tog jag mig samman och ringde till min vårdcentral och bokade tid hos en ny läkare (min ordinarie är mammaledig). I fredags var det dags. Läkaren lyssnade noga, klämde på benen och tog prover. Hon lyssnade dessutom på hjärtat och tog blodtrycket. Vad som felas i benen kunde hon inte ge svar på annat än att det inte är något farligt och med stor sannolikhet kommer att gå över av sig själv med tiden.

Efter undersökningen sa hon att det är sällan hon träffar en patient som är i så gott skick som jag! Jag hade bra muskelstyrka i benen, jag var rörlig som en balettdansös (där tror jag att hon ljög lite, jag är ju vanligtvis vig som ett kylskåp ungefär). Trycket var finfint. Hon berömde att jag tränar och tar hand om min hälsa. Den enda anmärkningen var ett litet blåsljud på hjärtat, men det beror troligen på sviterna efter den senaste förkylningen. Detta kommer att följas upp om en månad.

Jag har alltså genomgått en besiktning och blev godkänd, detta samma vecka som bilen genomgick besiktning och blev godkänd. Vi är i gott skick och kommer att överleva många år till!

Att fatta varaktiga beslut

Nu har det gått tre veckor sedan jag fick nog av att äta mig allt fetare och allt närmare sjukdom och död. Nåja, så illa var det kanske inte, men jag snaskade för mycket och hade mycket svårt att vända viktkurvan till en nedåtgående kurva. Hur som helst så kommer ni säkert ihåg att jag lovade mig själv att sluta med godis, kakor, chips, tårta och glass. Jag lägger undan 20 kr för varje dag som jag klarar detta och har idag 360 kr, vilket innebär att jag unnat mig detta vid tre tillfällen. Ett var hos farmor, där det både känns oartigt att inte ta och där kakorna smakar som de ska. De två andra var när jag själv bjöd på äppelkaka på jobbet och sedan någon dag senare åt resterna med Rob och barnen.

Jag tycker faktiskt att det går bra. Jag är inte särdeles sugen på sötsaker, och jag har inte jättesvårt att avstå när det bjuds. Vi hade till exempel två dagar med utbildning denna veckan och det bjöds på kaka till eftermiddagskaffet och jag avstod (till och med från vaniljhjärtana igår!). Jag är stolt över detta och inser att det "bara" behövs att man verkligen bestämt sig för att klara av att sluta. Fast beslutet måste vara på riktigt. Jag har bestämt mig för att sluta äta godis hur många gånger som helst tidigare, men inte lyckats, för jag ville egentligen inte riktigt. Jag hittade på undantag och ursäkter ständigt. Det var som att beslutet inte var förankrat i hjärtat, utan bara i hjärnan.

Det jag tycker är svårt är att veta när beslutet är på "riktigt" och när det inte är det. Det känns ju nästan likadant. Jag har exempelvis lyckats gå ner ordentligt i vikt två gånger tidigare, men jag har påbörjat viktprojekt dussintals gånger och använt samma metod, men med den skillnaden att beslutet var mer förankrat i hjärtat. Det var jag som ville det, inte bara för att det är det man ska vilja, utanför att jag ville det, och då var det inte lika svårt att i varje given situation göra aktiva val. Men i stunden när jag fattar de beslut som visar sig inte fungera, så tror jag att de är på riktigt. Så en del i att lära känna mig själv är att fundera på vad som skiljer sig åt redan då och hur jag gör när jag fattar beslut om förändringar som håller mer än ett par dagar.


Dagens träning:
Box med M. Inte ett så där väldigt givande pass. En alldeles för fjollig ledare och det blev inte alls lika intensivt som vi är vana vid. Men det var roligt att träffa M och det är bättre att träna än att inte träna.

Äntligen!

Nu har jag förklarat mig tillräckligt frisk för att börja träna igen, så efter jobbet idag drog jag till gymmet och körde lite styrka och sen en snabb promenad på löpbandet. Jag vågade inte köra för allt vad tyget höll, av rädsla att återfalla i förkylning, men jag är i alla fall igång igen och det känns suveränt.

På grund av den veckas förkylning ligger jag hopplöst efter i min höstutmaning. Jag måste verkligen lägga i en högre växel för att komma ikapp. Men det är å andra sidan kanske inte så dumt om jag nu ska öka muskelmassa och minska fettmassa på min stackars kropp.

Nu är jag pepp att ta i lite hårdare, simma lite längre och kämpa lite mer för att bli ännu bättre på att ha en stark kropp som klarar livet. 

Drömmen som blev sann

Innan jag träffade Rob för ett och ett halvt år sedan var jag singel i fem år. Visst dejtade jag lite, men inget blev seriöst. Jag blev mer och mer nedstämd, jag längtade så efter en man att dela livet med, men han dök inte upp hur mycket jag än ansträngde mig. Jag längtade, men för varje år som gick, och för varje karl som ratade mig, kände jag mig mer och mer otillräcklig. Jag hade inte tillräckligt tålamod att bara luta mig tillbaka och lita på att allt löser sig, och inte tillräckligt tillit till min egen person att våga tro att någon skulle tycka att jag var tillräckligt bra.

Jag löste problemet med att jag började intala mig att min lycka inte hänger på en karl, att jag måste bli lycklig först och sen skulle mannen komma. Så jag läste självhjälpsböcker, jag försökte se det fina med varje dag, jag tränade för att ta hand om mig själv, jag jagade allt som skulle kunna göra mig lycklig. För varje sak jag försökte göra kändes det mer och mer som att jag stod på ett isflak, som krackelerade och blev mindre och mindre. Till slut var det en person som frågade mig vad jag egentligen drömde om och jag svarade på mindre än en halv sekund:  -en egen familj. Så varför jagar du då allt det andra? Då insåg jag att lycka inte går att fånga på det sätt som jag trodde. Visst kan man inte hänga upp sin lycka på en annan person, men att låtsas att det man drömmer om är viktigt hjälper inte heller.

Ungefär ett år senare blev det jag och Rob. Jag hade lagt märke till honom tidigare och tänkt att han var bra snygg, men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han kunde bli intresserad av mig. Dessutom kan man ju inte ragga på en kollega. Så jag var ganska nöjd med att titta på honom när han passerade. Det visade ju sig att han visst var intresserad.

Det visade sig också att jag idag är lyckligare än någonsin tidigare. Inte alltid glad så klart, men tillfreds. Nöjd. Det är inte alltid en dans på rosor, jag har exempelvis oerhört svårt att vänja mig vid att någon annan blir ledsen om jag gör upp planer utan att involvera honom, eller om jag bara inte är där. Det har liksom inte varit någon som brytt sig på så många år att jag glömmer bort att det är någon som bryr sig. Varje gång jag upptäcker att jag spelar stor roll för honom blir jag varm i hela kroppen.

Det största som han gör är att outtröttligt berätta för mig att jag är värd att älskas, att jag duger som jag är. Han tycker dessutom att jag är smart, snygg och rolig. Han får mig att känna det självförtroende och den självkänsla som jag jagade tidigare, men inte lyckades fånga. Hans blick som är full av kärlek och omtanke får mig att smälta.

Det är bara att hoppas att min inverkan på honom är lika positiv.

Jag får således delvis revidera min tidigare ståndpunkt att en annan människa inte kan göra en lycklig. Det kanske hen inte kan, men andra människor kan definitivt påverka oss till att bli bättre versioner av oss själva och således få oss att må bättre. 

Fortfarande snuvigt

Statusen är fortfarande fruktansvärt förkyld. Det börjar bli riktigt tråkigt. Igår gick jag hem tidigare från jobbet, la mig på sängen för att läsa lite, sen tänkte jag att jag bara skulle blunda ett par minuter.
I nästa stund vaknade jag och var helt övertygad om att det var lördag morgon och att min Gudis skulle komma när som helst. Jag tog min telefon - tillika klocka - och tittade på den 18:37. "Tusan, nu har klockan i telefonen hängt sig. Jag får googla tiden." Fram med internet och sen slog det mig... Att kanske kanske var det inte lördag morgon, utan fredag kväll. Så småningom lade sig pulsen och jag kunde njuta av min bonuskväll.

Idag har näsan runnit i ett. Jag är astrött och börjar bli sur för att jag inte kan göra något, jag börjar få ont i ryggen och axlarna för att jag inte kan träna. Dessutom kan jag inte bestämma mig för vilken film jag ska se..

Det som är lite bra ändå är att jag beställt några böcker, som jag kan ta mig an. Eat clean av Kristina Andersson och Mat för hjärnan av Charlotte Erlansson-Albertsson. Så jag passar på att försöka lära mig mer om hur maten påverkar kroppen och hjärnan. Det är mycket intressant och jag blir allt mer inspirerad att lägga om min mathållning. Eftersom jag hämtade böckerna igår jag har inte hunnit läsa så mycket i dem ännu, men jag återkommer om jag vill dela med mig av mina nya kunskaper!

Längtar

Urk vad jobbigt det är att vara förkyld. Det är jobbigt att vara på jobbet och tänka och vara social, ändå är jag inte tillräckligt sjuk för att man ska kunna säga att min arbetsförmåga är nedsatt i mitt ordinarie arbete.

Men det jobbigaste är att inte kunna träna eller ens orka promenera. För varje dag som går kommer jag mer och mer efter i höstutmaningen, vilket stressar lite, även om jag har tillräckligt många veckor på mig att ta igen det när jag blir frisk. Men framförallt känner jag att vissa delar av kroppen skulle vilja röra på sig. Jag längtar efter att kunna promenera, cykla till jobbet eller styrketräna med M och det känns helt otroligt bra att längta. Jag som alltid tagit alla chanser att vila, gärna dragit ut på viloperioden efter sjukdom lite längre än nödvändigt. Jag som alltid suttit stilla och tyckt att träning varit ett nödvändigt ont. Jag har kommit till en punkt när jag längtar efter att röra på mig.

Kan jag det så kan alla det!

Förkylningstider

Där kom den. Höstförkylningen. Man kan inte säga att jag är dödssjuk, jag har bara ont i halsen och känner mig seg, en antydan till snuva närvarar också. Inte värsta förkylningen genom tiderna alltså, men tillräckligt för att inte kunna träna. Jag hade tänkt mig ett gympass idag, med måste hoppa över det. Det känns så himla tråkigt. Efter kroppsmätningen i torsdags har jag fått lite extra jävlar anama, jag vill verkligen bränna bort det där överflödiga fettet och öka muskelmassan. Då kommer förkylningen som ett brev på posten. Det är lite bittert.

Jag har ofta svårt att komma igång igen när jag varit sjuk, det är liksom lätt att skjuta upp det ytterligare några dagar och sen kommer något annat emellan och så har det gått några veckor. Det får inte hända den här gången. Jag har därför anmält mig till Box-passet på tisdag, är jag fortfarande sjuk då får jag ställa in, annars är det bara att köra. Under tiden ska jag promenera för att ändå hålla igång lite.

Fet och stark

På mitt gym kan man få en kroppssammansättningsmätning, där man får veta massa spännande saker om sig själv. Jag vågar inte svära på att den är särdeles exakt, jag förstår inte hur den kan veta massa saker om mig bara för att jag står på en platta, men det blir i alla fall kanske någon slags riktmärken. Siffror som jag vid senare mätning kan ha som jämförelse.

Resultatet var ganska väntat. Jag har mycket fett på kroppen (det kan jag ju själv se i spegeln). Glädjande har jag bra med muskelmassa. Min metabola ålder är 49 år, det vill säga +15 år, det känns ju lite sådär.

Jag vet egentligen inte om jag är så modig att jag vill lägga ut siffrorna här, men vad tusan, det är väl inte hela världen. Här får ni dem:

Vikt: 77,2 kg
Fettprocent: 37,5%
Fettmassa: 28,9 kg
Muskelmassa: 45,8 kg
BMI: 26,1

Nu ska jag träna och äta bra under hösten och mäta igen i december, då hoppas jag att det ska se bättre ut, alltså mer muskler och mindre fett. Mindre totalvikt och BMI som inte är på övervikt.


Dagens träning:
Efter mätningen sprang jag på löpbandet i tio minuter, sen gick jag på core. Jag kände mig ovanligt stark på coren och orkade ta i mer än vanligt. Det kändes riktigt bra.

Dag 4 utan sötsaker

Jag har nu hållit mitt godislöfte i 4 dagar. Motivatorn blev att jag för var dag jag inte äter godis, kakor, glass, chips eller tårta så lägger jag undan 20 kr, sen i december ska jag få handla kläder för hela beloppet. Det funkar för mig så här långt eftersom jag när jag äter snasket inte bara blir mer lik Barbamamma, utan också förlorar 20 kr. Köper jag det sedan själv förlorar jag ju även kostnaden för snasket. Skulle det sen vara något som är så där alldeles extra (som till exempel farmors drömmar) så kan jag överväga att offra en tjuga.

Det som slår mig är hur ofta jag i vanliga fall troligen skulle satt i mig något. I fredags hade jag troligen ätit en eller två kakor på eftermiddagsfikat, och en påse godis på bion på kvällen. På lördagen serverades kanelbullar och biscotti hos mina goda vänner. Igår var mamma och pappa här och hjälpte mig med renovering, vilket brukar leda till en kaka till eftermiddagskaffet. Och idag var jag på möte i jobbet och hade dötid, vilket inte helt osannolikt kan leda till ett inköp av kexchoklad. Inget av detta har hänt. Men på bara 4 dagar har jag aktivt undvikit snask i situationer där det annars skulle inmundigats. Det lustiga är att jag förmodligen ändå skulle intalat mig att jag varit hyfsat nyttig. Kanske inte på fredagen, men övriga dagar. Jag hade "glömt" bort det mesta och mest kommit ihåg laxmiddagen i söndags kväll. Det här är nyttigt för mig.

Jag är sjukt stolt över denna bedrift och kommer att fortsätta kämpa på och notera i vilka situationer jag utsätter mig för frestelser. Jag ska bli kvitt sötsuget och jag ska gå ner några kilo på kuppen. Så det så.

Nu får det fanimej vara nog

Dagens träning blev ett Yoga-pass tillsammans med Rob. Passet var riktigt bra, det var en ny ledare, som gjorde rörelserna i ett flow som kändes riktigt bra.

Mitt i passet blickade jag snabbt in i spegel och döm om min förvåning när jag insåg att Barbamamma var på samma pass som jag! Hon stod dessutom precis på den plats som borde motsvara min plats i salen. Fasen. Det var inte Barbamamma, det var ju jag, så jag fick lägga bort autografblocket och inse att de kilon jag lagt på mig se senaste åren faktiskt syns riktigt ordentligt. Det är inte bara det att jag känner mig som en oformlig blobb, jag ser också ut som en sådan. Vågen börjar närma sig 80 kg, vilket är 15 kg från min matchvikt.

Så härmed är det dags att säga adjö till Barbamamma och börja återta Karlssons kropp. För att göra det behöver jag ta tag i det här med maten ordentligt. Träningen funkar bra, men att äta nyttigt och bra är jag alldeles för dålig på.

Det första steget är att på allvar sluta med kakor och godis. När jag var liten hade jag godislöfte på hösten vissa år, vilket innebar att om jag inte åt godis fram till jul så fick jag några hundra kronor av mina föräldrar. Jag tvivlar på att mor och far kommer att gå in med någon belöning, men jag tänkte att jag ska köpa en riktigt trevlig julklapp till mig själv om jag klarar det. Kunde jag som barn, borde jag kunna när jag är vuxen, väl?


Dagens träning:
Yoga

Resultaten i sommarutmaningen

Jag nådde alla målen i sommarutmaningen med inte så vansinnigt stor marginal, men är nöjd med att det gick. Målen jag satte var lagom tuffa, de kunde varit tuffare, men jag vill snarare hitta motivationen att verkligen träna, än att hela tiden slå rekord.

I siffror gick det så här (mål inom parentes):
Träningspass: 42 genomförda pass (40), 105 %
Joggade km: 65,7 km (65), 101 %
Armhävningar: 100 st (100), 100 %
Steg: 1 068 644 steg (1 000 000), 107 %

Jag klappar mig själv på axeln och säger Bra Jobbat Karlsson!

Höstutmaning

Idag är det sista dagen på sommarutmaningen. Jag har klarat alla målen, men inte med så stor marginal. I morgon när jag har statistiken helt klar kommer jag att skriva om den (eller kanske i övermorgon).

Det har varit bra för mig med en utmaning under sommarmånaderna. Det har fått mig att komma ut och röra på mig mer än jag tror att jag hade gjort annars. Det motiverar mig och det hjälper mig att argumentera både med min inre latmask och med den yttre (Rob). Att ha lite press att jag måste iväg annars riskerar jag att missa målet är ett giltigt argument för att prioritera träningen.

Därför kommer jag att påbörja en ny utmaning från och med i morgon, för hela hösten, september till och med december. Den kommer att fokusera på lite annat än tidigare, eftersom jag nu är så trött på jogging att jag kan spy. Perioden är 18 veckor eller 122 dagar.

Målen är följande:
60 träningspass (3-4 per vecka)
1 400 000 steg (ca 11 500 per dag)
15 km simning (lite mindre än 1 km/vecka)
100 minuter i plankan (mindre än 1 minut om dagen)

Jag funderar på om jag vill ha någon mer form av utmaning, men kan inte komma på fler, så det får bli detta.

Slutjoggat

Jag tycker inte särdeles mycket om att jogga. Det insåg jag när jag var i skogen idag och samlade de sista kilometrarna i sommarutmaningen. Konditionsmässigt och kroppsligt skulle jag orka springa längre och mer och förmodligen aningen snabbare än jag gör. Men jag tröttnar och börjar gå efter några kilometer. Det gjorde jag inte när jag sprang runt Möllerödssjön i onsdags. Alltså torde jag tycka bättre om terränglöpning än vanlig "platt" jogging.

Tack vare den här upptäckten har jag bestämt mig för att inte satsa på jogging under hösten. Det blir bara plågsamt. Det får bli andra former av konditionsträning. Kanske kommer lusten för jogging tillbaka till våren när Lundaloppet närmar sig. Annars får det vara så med joggingen. Det finns ju massa andra sätt att få konditionsträning, nu är det bara att upptäcka andra former av träning. Ska bli spännande!

Dagens träning:
5 km i Skrylle, delvis gående, men trots allt mest joggande. Urtråkigt och förmodligen sommarens sämsta träningspass. Men därför också en av de bästa prestationerna, för trots att jag inte alls tyckte att det var kul och trots att jag hade ont i benen och trots att jag bara hatade varje steg så genomförde jag det och joggade igen efter kortare promenadbitar..

Dagens träning

Idag sprang jag runt Möllerödssjön. En otroligt vacker runda. Det var roligt att springa i terräng där jag behöver koncentrera mig på var jag sätter fötterna och därför inte hinner bli uttråkad. Synd att sjön i fråga ligger så långt hemifrån. 

Sommarutmaningen

Nu är jag i mål på två punkter i sommarutmaningen. Jag har tränat alla mina 40 träningspass och gått mer än 1 miljon steg sedan 1 juni. När det gäller träningspassen kan jag öka lite. Jag känner att jag kanske inte kunnat det tidigare, men framåt är det inte omöjligt att lägga på lite när det gäller det. Det är ju flera veckor när det blivit bara 2 pass, vilket är aningen för lite för mig. Jag mår bättre när jag ligger på minst 3 pass i veckan.

Vad som återstår under de kvarvarande 6 dagarna på sommaren är 6 armhävningar och nästan 8 km jogging. Det ska jag väl ändå klara av? Jag planerar att utforska omgivningarna kring mina föräldrars nya hus med hjälp av joggingskorna, så då blir det några km där och sen är det bara att köra något pass i helgen också..

Jag känner mig glad och stolt över att jag genomfört detta och faktiskt hållit ut till slutet. Det känns bra att lyckas fokusera på målet i tre månader och inte bara ändra plan så fort det blir lite tråkigt. Känner dessutom att jag blivit aningen starkare.

London

Long time, no see. Jag har tillbringat ett par dagar i London tillsammans med Rob och bara ägnat mig åt honom och åt att vara turist. Vi har varit på Towern och fått lära oss om den gamla kåkens historia och hur en man dog med ett skratt på läpparna. Vi har varit på Picadilly circus och Oxford circus. Vi har handlat Mah-Jongpinnar i världens minsta brädspelsaffär i Camden. Vi har ätit fisk med pommes, skinka med pommes, hamburgare med pommes och pommes med pommes. Vi har ätit sushi på rullband och hotellfrukost med nutellapålägg. Vi har promenerat och promenerat och promenerat.

Det har varit underbara dagar inte så mycket för att det var just London, även om London är underbart i sig, men främst för att jag var där med Rob, vi har nästan exakt samma sätt att ta oss an en semesterresa. Planera resväg och boende, kanske en eller två saker som vi helst vill uppleva eller göra och sen bara ta dagen som den kommer. Det är oerhört avslappnande, vi kan passa på att se det som kommer i vägen för oss och behöver inte jaga upplevelser. Vi kan anpassa dagen efter vad vi är på humör för och om vi är trötta vilar vi bara.

Jag har inte brytt mig så mycket om vad jag stoppat i mig, utan njutit av det som vi ätit, men bristen på grönsaker i det brittiska köket har gjort att min mage skriker efter fibrer och bra varierad kost. Men gott var det i alla fall.

Nu när vi kommit hem har vi återgått till mer nyttiga matvanor och magens små bakterier börjar få sina efterlängtade fibrer. Det känns bra.


Dagens träning:
Idag var vi i Skrylle hela familjen. Jag och MaxiE sprang 3 km och tränade sedan i utegymmet, medan Rob sprang en kortare sträcka i sina nya barfotaskor. MiniE och MidiE lekte lite på lekplatsen och latjade sedan på utegymmet med oss. MiniE är en hejare på armgång!

Semesterns tummen upp och tummen ner

Inför semestern skrev jag att jag skulle satsa på träning, nyttig mat och min hälsa under semestern. Det går ärligt talat inte sådär vansinnigt bra. Det har blivit på tok för mycket sötsaker och oregelbundenhet i mathållningen, många utflykter har inneburit snabbmat och snabba picnic.

Ska jag ta det som jag lyckats bättre än tidigare med så är det att röra på mig. Jag och Rob har tagit promenader nästan dagligen, och nått upp till stegmålet varje dag under semestern (tror jag). Dessutom har jag tränat med M ett par gånger och ensam några gånger till. Det har blivit 2-3 pass i veckan, vilket kanske inte är så vansinnigt mycket, men tillsammans med stegen ändå bra.

Jag har bestämt mig för att inte gräma mig över att det inte blivit som jag tänkt. Det är bra ändå. Att leva hälsosamt kräver träning och träning och träning. Både fysisk träning och träning i att lära sig äta bättre, samt viss mental träning.

Att ha semester ska vara skönt och njutbart och därför tänker jag njuta av varje kanelbulle, varje kexchoklad och varje lakritsbit jag stoppar i mig. Regelbundenheten får bli höstens stora projekt.


Dagens träning:
Jag vaknade kl 9 och insåg att jag skulle hinna till Östergympa klockan 10. Så jag kilade dit och fick mig ett pass med extra belastning. Att träna ute tillsammans med roliga och trevliga människor ger en helt annan dimension till träningen. Det blir liksom mer njutbart. 

Töntigt att tro att man inte är töntig

Att ha semester är en tid för återhämtning och vila. En tid för paus i arbetet, för att vi ska kunna vara effektivare när vi kommer tillbaka till arbetet. Innan semestern görs storartade planer. Allt ska bli perfekt. Solen ska skina och vattnet vara lagom uppvärmt. En resa till ett spännande land eller till ett all-inclusivehotell vid Medelhavet. Vi ska umgås med dem vi försummat, dricka rosé och grilla.

Och här sitter jag nu en vecka in i semestern och känner att jag inte orkar med något av det där. Jag vill mest bara sova. Det känns som att jag inte hinner med någonting, trots att jag har 21 helt lediga dagar framför mig. 4 av dem ska jag vara utomlands, men i övrigt är jag fri som fågeln. Egentligen är jag ganska nöjd med att inte ha så mycket planer. Det är skönt. Men för varje dag som jag bara lägger pussel och målar i min målarbok känns som slöseri. Inte för min egen del egentligen. För jag blir avslappnad av det. Det är bara det att det inte är så mycket att komma med. Jag slappnar av på "fel" sätt. Det är mer rätt att slappna av i hängmattan vid ett torp i skogen, än ovanpå täcket i sovrummet. Det är mer rätt att lösa korsord på stranden än att måla i målarbok vid köksbordet. Tror jag att andra tycker i alla fall. Jag är alltså stressad över att göra det här med semester på fel sätt. Jag är rädd att vara töntig, som en kvarvarande röst från tonårstiden som förbjöd mig att erkänna att jag älskade att brodera med korsstygn.

I själva verket är det precis det som är töntigt. Att försöka göra och vara på ett annat sätt bara för att man tror att man inte passar in i mallen annars. Det är riktigt töntigt. Så det slutar med att jag i jakten på att inte vara töntig har blivit töntig. Attans!


Dagens träning:
M är utomlands för närvarande så jag fick träna ensam, vilket blev ett benpass på gymmet. Jag drog igenom alla benmaskiner och sen övergick jag till lite utfall med vikter. Jag är stolt över att jag kan själv! Just nu är det gymmet som är nyckeln till framgång.

Minnen och känslor

Tänk att saker kan påverka en så mycket, väcka så mycket känslor. Jag försöker, som jag tidigare nämnt, rensa ut bland alla mina prylar. Samtidigt flyttar mina föräldrar från mitt barndomshem till ett nytt hem. Det innebär att jag inte bara får ta ställning till de saker jag har i min lägenhet, utan också till minnen från barndomen. Massa gamla böcker, skolböcker, lego (som brorsan fick vårdnaden över), minnessaker, gosedjur och prylar i största allmänhet, som jag inte sett på flera år, men som påminner om händelser och känslor från tiden innan jag flyttade hemifrån. Det är känslosamt att gå igenom allt, men också befriande att bara plocka upp, minnas och separera från dem.

En liten del har jag sparat i en kartong som jag ska sätta ner i förrådet. Men det mesta har gått vidare till tippen eller till andra potentiella ägare. Det är skönt. Det fanns nästan inget i gömmorna som jag vill använda idag. En del saker vill jag kunna plocka fram och titta på, känna på och tänka på, en del vill jag kunna ha framme som prydnader i framtiden. Kanske får de naturliga platser i takt med att jag sorterar ut mer här hemma. Kanske får de plats i ett eventuellt annat hem i framtiden.

Så i högre takt än jag hinner och orkar rensa har det fyllts på. Men jag försöker att inte ge upp. Jag kommer långsamt framåt i rensandet och blir allt bättre på att ta ställning till det nya innan jag köper det. Som idag när jag var på stan och köpte en borste, något som verkligen behövs nu när håret börjar bli allt längre, lag valde omsorgsfullt en ekologisk borste av trä och beslöt att slänga min gamla, som är så äcklig att jag valt att använda kam i stället det senaste året. Det var något jag behövde, den är fin, bra för miljön och gör att jag kan slänga minst 3 andra prylar (kammar och borstar som jag inte använder ändå). Ibland är det lättare att slänga först när en ersättare finns. Rensandet går vidare och jag släpper taget om saker och blir allt mindre ägd.

Dagens träning:
Styrketräning med M. Kände mig starkare än i måndags, men attans vad varmt det är.

Liseberg

De senaste dagarna har jag tillbringat tillsammans med Rob och barnen på Liseberg. Det har varit fantastiska dagar, med mycket karusellåkande och ännu mer köande. Det blev så klart mycket sötsaker, men också många gångna steg. Dessutom stod det på Mechanica att den var fysiskt krävande, så det måste ju räknas som träning. Väl?

På vägen hem idag var jag helt slut. Jag är tydligen fortfarande känslig för intryck och folkmassor. Efter 2 dagar med ständiga intryck och dessutom endast korta stunder av total ensamhet så var jag på bristningsgränsen. Sur, trött, illamående och yr. Precis som när depressionen var på sin höjdpunkt, fast då behövdes det bara en halvtimme av intryck, så det är ändå mycket bättre än då. När vi kom tillbaka till stan valde jag att åka hem till mig och vara ensam ett tag. Satte mig i solen på balkongen och läste, men somnade inte som jag skulle gjort tidigare. Efter en timme kände jag att krafterna kom tillbaka och började sakna Rob och barnen igen. Det känns bra, både att det inte var de fyra som jag tröttnat på och att jag är någotsånär stabil igen.

Dagens träning:
Jag tog mig iväg till gymmet idag. Tänkte ta mig ett Yogapass, men det blev intervaller på löpbandet i stället. 0,25 km gång varvat med löpning i 10 km/h i 1 km, 1 km, 0.75 km, 0,5 km och 0,25 km. Och jag orkade alla intervallerna. Jag tycker snarare att de längsta intervallerna är tråkiga än jobbiga. Okej, jag blev ordentligt svettig och andfådd, men ändå inte så att jag var helt slut. Ska nog öka till 11 km/h nästa gång.

En dikt av Marianne Williamson

Den här dikten har  följt mig under många år. Den ger ett annat perspektiv på livet och vår storhet. Dessvärre har jag inte så ofta förmågan att se min egen kraftfullhet. Men ibland när jag kommer att tänka på den här dikten så kan jag i alla fall försöka en liten stund.

Vår djupaste rädsla är inte
att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att
vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag
som tror mig vara briljant,
storslagen och talangfull?
Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att leka liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra det samma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla,
frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor.

                   -Marianne Williamson

Dagens träning

Idag har jag försökt göra klart mitt köksprojekt. Det gick inte. Men semestern är lång och kökseländet ska bli klart innan jag ska återgå till arbetet. Hela dagen har jag gått omkring och velat kring huruvida jag ska träna eller inte. Hade siktet inställt på ett corepass följt av ett yogapass. Men magen har krånglat och jag har känt mig trött och inte haft lust att träna. Samvetet har inte gett mig tillåtelse att tänka att jag ska unna mig att inte träna, jag har ju inte möjlighet att träna förrän på fredag nästa gång.

Så vid femsnåret fick jag ett meddelande från M: "När ska vi träna" och jag svarar "kl 19" och så blev det. M drog mig igenom ett utmanande styrkepass efter intensiv löpning på löpbandet. Armar, axlar och mage fick sig en omgång och jag känner mig tillfredsställd på ett sätt som det var längesen jag kände efter ett träningspass. Jag är stolt över att jag kom iväg och glad över att jag fick sällskap.

Äntligen semester

Efter att ha jobbat hela sommaren, medan kollegor gått på semester, och kommit tillbaka från sin semester blev det äntligen augusti och min tur. Jag behöver inte gå till jobbet igen förrän i september och det känns asbra.

Nu gäller det bara att försöka satsa att vara mer hälsosamt, träna, promenera och äta gott, vällagat och nyttigt. Det borde inte vara så svårt, jag har ju all tid i världen. Dock vet jag att med bristen på den struktur, som finns i jobbvardagen, lätt gör att min inre latmask gärna tittar fram och vill skjuta upp träningen, låta bli att laga mat och unna mig sötsaker. Den här semestern ska bli annorlunda. Det är sista månaden i sommarutmaningen och jag är inte framme ännu. Så det är bara att lägga i en högre växel och träna på!

Jag hoppas att jag hinner blogga en del också, så vi ses under semestern!

Mål

Mål. Man måste ha ett mål med sin träning. Springa fortare på en viss sträcka, lyfta tyngre, minska i vikt, öka i vikt. Helst ska målen vara mätbara och konkreta, milen på mindre än en timme eller ta 30 kg i bänkpress (är det mycket eller lite?).

Jag är mycket tveksam till den typen av träningsmål. I alla fall för min egen del. Jag bryr mig nämligen egentligen inte så mycket om att bli snabbare och starkare om jag ska vara ärlig. Jag vill må psykiskt och fysiskt bra. Det är mer vagt, okonkret och inte särdeles mätbart. Det blir svårt att planera träningen efter ett sådant vagt mål, det blir lätt lite halvdant, ett pass på gymmet här, några armhävningar där, lite yoga, ett par km i joggingskorna. Det är på ett sätt befriande att göra det jag har lust med, samtidigt väljer jag ofta den lätta vägen. Det är rimligt att tro att jag genom att träna så ostrukturerat kanske jag inte kommer att må bra, dels för att den tid jag lägger ner känns aningen bortkastad, dels för att jag faktiskt behöver bli starkare för att må bra. Men att bli starkare är inte målet, utan konsekvensen av att vara starkare är målet.

Att må bra fysiskt och psykiskt genom träning och rätt mat är visserligen vagt, men det är väl ändå ett bra mål. När det gäller träningsbiten har jag satt av tid 3-4 gånger i veckan. Det gäller att se till att den tiden blir kvalitativ och välinvesterad tid. För att nå dit funderar jag på att ta en timme eller två med en personlig tränare i höst. M kan säkert hjälpa mig att komma vidare i detta också. Men vanan att träna 3-4 gånger i veckan sitter i alla fall. Det är jag stolt över!

Svårfokuserad

Mina fokusområden går det ärligt talat inte så där vansinnigt bra med. Varken med målen i sig eller med att hålla fokus.

Det är svårt att dra ner på kolhydraterna. Att inte äta mellan målen går bättre, men att hitta ett bra, kolhydratsnålt mellanmål är riktigt krångligt. Men jag försöker att tänka som jag gör med träning, att jag får göra små framsteg och öva och öva och öva. Jag tänkte inte att jag skulle kunna springa en mil när jag snörade på mig joggingskorna första gången, varför tror jag då att jag kan ändra mina matvanor i en handvändning?

Det lustiga som händer när det känns som att en uppgift är för svår, är att jag vill hoppa av och göra något annat, och visst kan det vara en vinnande strategi, men inte om man inte försökt ordentligt. Jag hittade en app häromdagen som handlar om att ändra vanor, där var första tipset att börja dricka vatten varje morgon (det gör jag redan) och sen kommer det säkert fler tips och jag var beredd att hoppa av mina fokusområden och rätta mig efter appen i stället. Men nu gäller det att göra annorlunda än tidigare. Inte byta fokus, utan fokusera på det som är bestämt. Det må vara svårt, men inte omöjligt. Så nya appen får ligga och jag återgår till mina tre fokusområden.

* Minska kolhydrater
* Regelbundna måltider
* Minska ägandet

Vandring

Idag har vi varit på Frostavallen och vandrat en mil. Det var skönt att vara i skogen, att lyssna på naturens ljud och våra steg mot stigarna. Det var mysigt att fika under ett träd medan regnet så smått började dugga ner utanför lövmassorna. Det var underbart att slippa se och höra andra människor. Det gröna och vackra i naturen hjälper mig att släppa stressen, det får känslorna att komma upp till ytan, så att de sen kan lämnas därhän.

Det är något speciellt med att bli smutsig också, vätan som tränger in i skorna så att det slafsar när man går. Leran som stänker upp på benen. Det blir som att vara i naturen på riktigt, att livet kommer närmare, att jag inte bara motionerar, utan faktiskt finns i ett sammanhang.

Det har alltså varit en bra dag

Bonus

För 15 månader sedan fick jag en kollega på kroken. För ett år sedan insåg jag att jag verkligen älskar honom och vill spendera framtiden med honom. Han får mig att skratta när jag är ledsen eller till och med arg. Han får mig att känna mig vacker och intelligent. Han tar fram det bästa i mig och det bästa av allt, han ser till att jag får frukost varje dag som vi vaknar tillsammans.

På köpet fick jag tre änglar. MiniE, MidiE och MaxiE. På ett sätt visste jag vad jag gav mig in på, jag visste att jag skulle bli tvungen att skapa relationer även med ungarna. Jag visste att jag skulle hamna i konflikter med dem och att jag skulle bli bedömd och kanske till och med ogillad. Jag visste att jag skulle behöva anpassa mig efter deras behov och att jag alltid skulle komma på andra plats i Robs hjärta.

Vad jag inte förstod var hur kul det är att få vara med dem och se dem utvecklas på nära håll. Jag förstod inte hur det skulle kännas när MiniE väljer att gå med mig till affären för att köpa födelsedagskort till MidiE. Jag förstod inte hur mitt hjärta kan smälta när jag får ett trött leende från MidiE på lördagsmorgonen. Jag förstod inte hur MaxiE med sin argumentation kan få mig att ändra åsikter. Jag förstod inte hur underbart det är att åka karusell på lekplatsen tillsammans tills vi alla fyra känner oss kräkfärdiga. Det är verkligen en bonus att ha bonusbarn!

Fokus!

Efter gårdagens inlägg om att hålla fokus har jag idag valt ut tre områden att fokusera på den närmsta tiden. Varje område har jag delat in i mer detaljerade delar så att jag inte behöver tänka på vad jag menade så länge.

1. Färre kolhydrater
     - Äta sötsaker bara i samband med måltider.
     - Utesluta vit ris, pasta och vitt bröd vid lunch och kvällsmat.
     - Leta efter andra, bättre alternativ.
2. Regelbundna måltider
     - Frukost, Mellanmål, Lunch, Mellanmål, Kvällsmat. That´s it!
     - Sluta småäta.
     - Hitta bra mellanmål till eftermiddagen.
     - Hitta annat att göra än att äta när jag har tråkigt.
3. Äga mindre
     - Köp mindre
     - Rensa ut

Tanken är att jag sedan ska kunna lägga dessa områden till handlingarna när de blivit införlivade som självklarheter i mitt liv. Men framförallt vill jag ha fokusområden för att undvika att hålla på med en sak en vecka och sedan starta nytt. Alla nya idéer inom hälsa och välmående läggs till på "on hold"-listan.

Bilden visar min plan. En kolumn för det jag redan införlivat sedan tidigare, så att jag kan släppa fokus på det, en för fokusområden just nu, och en lista på sådant jag vill ändra senare.

Dagens träning:
ATC med Rob. Vi kom iväg trots att M inte kunde vara med idag. Det är jag stolt över!

21-254 dagar

Det som gör att mina hälsosatsningar ofta går i stöpet kan vara att jag gärna vill göra allt på en gång. Jag vill göra den stora förändringen av hela livet så att jag i morgon är den perfekta människan.

"Och hur går det, tycker du?" frågar jag mig.
"Inte så värst bra", svarar jag mig.

Varje förändring tar tid och energi innan den satt sig och blivit en del av vardagen. Det sägs att det tar 21 dagar att ändra en vana, det sägs också att det tar 28 dagar, eller 66 dagar, eller 254 dagar. I vilket fall som helst så tar det tid. Jag som dessutom är bra på att starta, men inte så bra på att bibehålla behöver kanske försöka att komma igenom och förbi det där bibehållandet tills saker bara är självklara.

Jag tror att mycket hade varit vunnet om jag kunde fokusera mer på en sak i taget och vänta med nästa tills den första är invand och självklar. Nu gäller det bara att komma på hur jag ska bryta vanan att börja nya projekt...

Yoga

Dagens träning:
Idag var jag på Yoga igen, tillsammans med Rob. Det är något med att träna Yoga med honom som gör mig mindre avslappnad. Jag har svårt att ta till mig av lugnet och övningarna och tittar på klockan hela tiden. Det var inget fel på passet idag, trevligt och bra med lagom svåra övningar. Men jag lyckades inte fokusera. Kanske beror det på Robs närvaro, som gör att jag känner ansvar för att han ska tycka att det är bra han också, eller så var det bara dagsformen. Jag känner mig ganska stel i kroppen efter helgens balunser och brist på träning. I vilket fall som helst så var det ändå skönt. Yoga funkar bra även om jag inte lyckas fokusera helt, men det tillkommer en dimension till när jag lyckas.

Sockerhelg

Den här helgen har inneburit kalas i kvadrat. Så blir det när man väljer en man som fyller år dagen innan ens pappa. Dessutom fyller Robs dotter år nästa vecka, därför blev det dubbelkalas med massor av folk jag inte känner hemma hos Rob igår. Idag var det ett betydligt lugnare kalas hos far min.

Kalas i kvadrat innebär sötsaker i kubik. Jag har ätit mer kolhydrater den här helgen än resten av månaden totalt tror jag. Jäklar vad dåligt jag mår nu. Känner mig vagt illamående, tjock, fettig i hyn och allmänt nere. Det måste hänga ihop. Sötsaker är himla gott, men bara i det ögonblick jag äter det. Sen får det bara dåliga konsekvenser.

Det som är obehagligast är nedstämdheten, som kommer som ett brev på posten. Det är som att bli deprimerad om igen, fast snabbare och intensivare och jobbigare (och förhoppningsvis kortvarigare). Det är inte bara sockret som ställer till det, en mängd stress och oro är grunden till eländet, men jag tror mig tro att om jag ätit bättre under helgen kanske jag kunnat hantera stressen på ett bättre sätt, kanske till och med kunnat sova bättre.

Det positiva är att jag nu har mer motivation att hålla nere på socker och vitt mjöl. Det förgiftar min kropp och det vill jag inte vara med om mer.

Så enkelt och ändå så svårt

En bild på Facebook visar en oerhört fet man, sittande i en elrullstolscykelgrej. På bilden finns texten "människan är gjord för att springa efter gazeller, inte lata sig (inte exakt så, men ungefär). Kommentarerna handlat både om att feta människor minsann måste ta tag i sina liv och låta bli att lata sig, medan andra skrev att det var dumheter och att man faktiskt inte kan hjälpa att man är fet.

Jag scrollade vidare och tänkte inte så mycket mer på saken just då, men sen har något ändå klamrat sig fast i mitt medvetande och jag har grunnat på det här idag. Jag tycker absolut inte att de som är överviktiga ska skylla sig själva och att det bara är att ta sig ur soffan och röra mer på sig. Jag vet att det inte är så enkelt. Jag är själv lat av naturen och vill helst inte göra mer än jag måste, det är jobbigt att träna, det är jobbigt att tänka på vad man äter, det är jobbigt att göra rätt. Jag själv behöver övertala mig själv inför varje träningspass och inför varje måltid så att jag gör de val som är bäst för mig. Säkert finns det någon evolutionär fördel med att ta det lugnt så fort möjlighet finns. Dessutom lever vi i ett samhälle där allt finns tillgängligt hela tiden, det är lätt att ta bilen överallt, det är lätt att skaffa snabbmat, det är lätt att landa i soffan framför en TV-serie. Det är lätt att göra det som är lätt. Det är mycket svårare att göra det som är onyttigt än det som är nyttigt. Lägg sedan till sjukdomar, mediciner som har bieffekter, okunskap och kostnader. Det är inte så enkelt som att bara sluta lata sig.

Sedan tänker jag att det samtidigt är precis så enkelt för många av oss. Det är de facto så att vi har mycket av makten över vår egen hälsa, makten och ansvaret. Vi kan förändra mycket genom att ändra vad vi stoppar i oss och genom att använda våra kroppar mer. Det är inte bara vikten vi kan påverka även om det är den som det mesta kretsar runt. Vi kan påverka vårt fysiska och psykiska mående enormt mycket genom att ändra våra vanor. Det är en teoretiskt väldigt enkel princip. Vi kan verkligen äta nyttigt och röra mer på oss och vinna mycket på det. Men att i praktiken utföra det är inte alls enkelt. Det är svårt att ändra vanor och det är svårt att gå emot normer och det är svårt att stå emot frestelser.

Men jag tror att vi måste våga prata om att det är både och. Att inte bli förfärade över att någon säger att det bara är att röra sig mer och äta mindre, för så är det ju för de flesta av oss. Men inte heller sätta oss på våra höga hästar och döma dem som inte klarar av det, för för de flesta av oss är det riktigt svårt att faktiskt göra det i praktiken. Jag är en av dem som kämpar, inte mot enorm övervikt, men med att försöka må bra och att ta ansvar för min hälsa.

Märkligast i korridoren

Jag är vig som ett kylskåp ungefär. Det har jag alltid varit. När jag ska stå med raka ben och nå ner till marken är fingertopparna någonstans strax nedanför knäna. Inga handflator i golvet där inte. När jag går på Yoga når jag ungefär hälften så långt som alla andra.

Men jag har hört att det går att träna upp flexibilitet och smidighet! Det är ju asgoda nyheter! Därför har jag en idé om att försöka vara noga med stretchingen efter träning, jag försöker gå på yogapass någon gång i veckan och jag tänker att jag ska lära mig fler övningar med fokus på smidighet och flexibilitet.

Det mest geniala jag kommit på är att jag kan sträcka ut, vrida runt och böja till mig när jag väntar på utskrifter på jobbet. Så där står jag, mitt i korridoren, böjd i midjan med armarna ner mot marken, eller sträckt upp mot taket eller vriden i ryggen medan skrivaren gör sitt jobb. Det tar ofta inte lång tid, men det är en flera gånger om dagen återkommande aktivitet. Dessutom blir det av att jag tränar min flexibilitet, annars är det lätt att bara strunta i det.


Dagens träning:
ATC igen. Börjar bli en god vana nästan! Det var otroligt tufft idag. Mycket pulshöjare. Dessutom var vi bara fem som tränade och tränaren kunde därmed ägna oss mer uppmärksamhet. En intressant sak apropå dagens inlägg är att jag märkte vid stretchingen att jag har lättare att få tag på foten när jag ska stretcha framsida lår. Alltså något ökad rörlighet i benen minsann!

Att köpa eller inte köpa - det är frågan

Jag har en väldigt tveeggad relation till ägande och köpande. Å ena sidan är det ganska gött att köpa saker, jag känner mig fin när jag har nya kläder, jag känner mig stolt när någon berömmer saker jag äger, jag känner en viss tillfredsställelse när jag köpt något nytt. Å andra sidan är de känslorna kortvariga och behöver ständigt ny näring genom mer köpande.

Varje sak vi äger, äger på sätt och vis oss. De ska användas, underhållas och förvaras. Det kan ibland ta mer energi än det ger. Därför blir jag allt mer övertygad om att jag kommer att må bättre ju mindre jag äger. Jag är inte alls helt emot ägande, inte heller principiellt emot prylar, men jag tänker att om jag äger rätt saker så kanske jag gläds mer än jag tyngs ner av dem.

När jag var barn och ungdom älskade jag att köpa, att ha, att samla. Jag minns att jag inte helt sällan svarade på mina föräldrars fråga "Vad ska du med den till?" med "Jag ska ha den". Att ha var viktigare än att använda. Jag startade många samlingar, frimärken, kapsyler, suddgummin, sköldpaddor (dock blev ingen samling speciellt omfattande tack vare min brist på uthållighet som jag nämnt tidigare).

Jag har kvar de där tendenserna, jag tycker om att köpa saker, idag har jag bättre argumentation om vad jag ska ha sakerna till, men egentligen kanske det är samma känsla som härjar där bakom, en känsla av tillfredsställelse efter avklarat inköp. Trots att jag hade köpstopp nästan halva detta året gick det snabbt att falla tillbaka i köpträsket så snart stoppet var till ända.

Även om jag mår bra vid inköpstillfället så går snart känslan över i en slags uppgivenhet över alla saker jag har som jag inte använder och knappt ens ser, fast de finns där och tar upp utrymme i skåp och lådor och inte minst i mitt medvetande. Dessutom känns det som att jag inte har råd med det jag vill prioritera, för att jag lägger pengarna på skitsaker. Jag tror att jag verkligen behöver lära mig att välja vad jag köper med mer noggrannhet, samtidigt som jag behöver göra mig av med det som jag har som jag inte tycker om eller använder eller tror att jag kommer att använda inom överskådlig framtid.

Så till följd av dessa funderingar tog jag tag i min strumpbyx- och legginslåda igår. Slängde allt med hål i eller som jag inte tror att jag kommer att använda och kände plötsligt att jag har massor med leggins, trots att jag gått i flera veckor och tyckt att jag inte har några alls och att alla jag har är trasiga. Idag var inte det ett problem längre. Nu är jag ganska peppad att ta tag i nästa låda.

Det här med nya vanor

Jag är helt värdelös på att införliva nya vanor i mitt liv. Det följer alltid samma mönster.

1. Jag kommer på en idé (inte småäta mellan målen).
2. Jag införlivar idén med liv och lust (jag äter frukost, förmiddagsfika, lunch, mellanmål, kvällsmat)
3. Max en vecka senare börjar jag göra undantag (jag är ju sugen på en glass på vägen hem från jobbet, det gör väl inget?)
4. Jag kommer på en annan riktigt bra idé (göra dagliga armhävningar)
5. Jag kommer på att jag helt glömt bort den första vanan jag försökte ändra och har helt fallit tillbaka i gamla mönster (jag gör visserligen en och annan armhävning, men jag småäter mellan dem).

Nästan alltid samma sak. Jag håller sällan ut mer än ett par veckor. Sedan börjar det bli tråkigt och något annat är roligare. Därför känns det som att jag börjar om hela tiden. Jagar nya hälsovinster innan de gamla är hemma.

Jag är likadan med mycket annat, det är roligare att påbörja, planera, köra igång och börja, än att fortsätta och slutföra. Därför har jag tusen påbörjade stickningar hemma. Det verkar vara samma fenomen. Kanske behöver jag byta personlighet för att komma runt detta. Eller kanske acceptera att jag är en påbörjare och hoppas att vissa saker fastnar (det finns ju trots allt både färdiga stickningar och ändrade vanor i mitt liv)

Äntligen ikapp!

För er som undrar hur det går med min sommarutmaning så här lite över halvlek kan jag berätta att det går hyfsat. Jag är ikapp med stegen och ligger en vecka före med övriga mål.

Så här ser det ut:
Träningspass: 22 av 40
Joggade km: 35,1 av 65
Armhävningar: 53 av 100
Steg: 469 468 av 1 000 000

Det går inte att vara missnöjd med detta faktiskt. Jag är så himla glad att jag är igång med träningen igen. Det hjälper mig att må bättre både i kropp och själ.

Jag är vacker!

Större delen av mitt vuxna liv har jag känt mig ful. Under samma period har jag intensivt intalat mig själv att utseende inte är något att fästa så stor vikt vid. Det är ju insidan som räknas. Fast ju fulare jag tyckte att jag var desto mer fokus fick utseendet. Det var otänkbart att inte tvätta håret varje dag, jag sminkade mig varje dag. Kammade mig innan jag skulle till affären. Färgade håret och försökte gå ner i vikt. Jag tittade på min spegelbild och såg bara valkar, ringar under ögonen, glanslöst tråkigt hår, märken i huden, ojämna naglar, en för varje dag sjunkande rumpa.

Sedan jag började träna mer regelbundet och insåg att min kropp är så mycket mer än utseende. Den är en maskin som kan göra nästan allt. Den kan bära saker, den kan gå hur långt som helst, den kan lyfta tunga saker, den kan ta sig fram under hus, den kan sträcka på sig. Den är helt enkelt helt fantastisk att använda till det jag vill, cykla, springa, krypa och gå.

Så med denna insikt tillsammans med sedan mer än ett år tillbaka ständiga komplimanger om hur vacker jag är, har jag börjat märka att jag tittar på min kropp med andra ögon. Jag ser inte längre något asfult i spegeln, jag ser en kvinna som har många riktigt vackra attribut. Jag ser inte längre någon som man behöver skämmas över att vara, utan en person som är som de flesta andra vacker med sina alldeles egna skavanker. Det känns faktiskt inte helt fel.


Dagens träning:
Det kom ingen till jobbgympan idag så jag sprang en runda i regn och motvind och fick lunch och glada tillrop när jag kom tillbaka till jobbet. Friskvårdstimme är verkligen en sjukt bra förmån och jag är nöjd med beslutet att trots vädret ge mig ut.

Meditationsuppdatering:
Idag gick meditationen bättre, 8 minuter blev det. Tankarna flyger och far, men jag kommer i alla fall ihåg att varsamt föra tillbaka tankarna till andningen emellanåt.

Äkta mat

I går gick jag och Rob och köpte vars en glass till eftermiddagsfikat. Riktigt gott var det. Vi gick och satte oss med några kollegor, och kom osökt in på samtalsämnet glass. Vilken glass är godast, vilken ska man prova och så vidare. En av kollegorna frågade: Men är det riktig glass i den?. En fråga som var ställd på ett inte alls tyket sätt, utan av nyfikenhet. Vi läste på förpackningen och insåg att nästan inga ingredienser hör hemma i glass, och att de som ska vara i glass till stor del saknades.

Jag hade en period när jag lade stor vikt vid att äta mat som var så ren som möjligt, så äkta som det gick. I den perioden gav jag upp de lättare varianterna av grädde, creme fraiche och liknande. Jag läste på förpackningar och försökte hitta varor som var rena. Jag lagade mycket mat från grunden (det gör jag fortfarande). Jag ansträngde mig på det sätt som man alltid gör när man är "nyfrälst". Men efter ett tag avklingade entusiasmen och jag återföll i många av mina gamla vanor. Jag läser inte lika mycket på förpackningar och väljer ofta matvaror och snask som innehåller saker som inte borde vara där.

M brukar säga att det vi stoppar i oss ska igenom systemet och kroppen ska hantera det. Jag tror att det bästa för hälsan är att låta kroppen processa så naturliga saker som möjligt. Så nu får det bli mer innehållsgranskande och aktiva val. Fram för det naturliga och bort med det onaturliga. Kanske, kanske kan jag minska lite på det onaturligaste jag häller i mig också....


Dagens träning:
Idag blev det ATC igen. Det var många jag kände där, vilket gjorde det lite roligare. Innan passet kände jag mig trött, svagt illamående och hade en antydan till huvudvärk, men gick trots det dit. Det var ett supertufft pass och tränaren var efter oss som en hök, han peppade mig till att göra mina burpees mer ordentligt än jag annars gör, vilket gjorde mig helt slut. Jag lärde mig att jag kan mer än jag tror och att det inte är farligt att ta ut sig mer. Tack tränaren för det! Jag är sjukt nöjd med mig själv och ska unna mig ett bad när bloggen är uppdaterad.

Meditationsuppdatering:
Jag hade tänkt meditera i 8 minuter idag. Det blev kanske 5, sen ringde min bror, och det kändes mer angeläget att svara. Så det får bli mer övning nästa gång.