Jag funderar mycket på hur jag ska må bättre. Som det är nu klarar jag knappt ens minimal stress. Hur ska jag på 10 dagar hinna hitta ett sätt att klara av den stress som de facto finns på mitt jobb?
Vad är det meningen att jag ska göra för att må bättre?
Jag vet inte och blir allt mer frustrerad. Det känns som om en sjukskrivning bara är ett sätt att lägga över ansvaret på den enskilde utan att ens ge någon hint om vad det är meningen att man ska göra av det. Hur läker tankeverksamheten? Är det bara att vila eller behöver jag göra något annat?
Alla säger att jag ska ta hand om mig själv och att jag ska göra saker jag tycker om och att jag ska låta bli att stressa. Men det är väl inte så lätt. Jag brukar faktiskt ta hand om mig själv ganska bra. Jag brukar göra saker jag tycker om och att låta bli att stressa är ju lätt när man är sjukskriven, men sen kommer vardagen tillbaka. Det här är en välbehövlig och förmodligen helt nödvändig paus, men ändå bara ett mellanläge, något måste hända så att jag hanterar vardagen annorlunda när jag börjar jobba igen annars dröjer det inte länge innan jag sitter och gråter hos min doktor igen.
Frågan är bara vad det är som jag ska göra för att det ska bli annorlunda?
måndag 30 november 2015
onsdag 25 november 2015
Dag 6 i sjukperioden
I går träffade jag min läkare, hon frågade hur det är och jag bara grät. Kom därifrån med ett recept på Citalopram, en remiss till KBT och ett läkarintyg om sjukskrivning under ytterligare 2 veckor. Det är meningen att jag ska spendera denna tid med att återhämta mig. Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra. Hur i hela friden återhämtar man sig?
Kroppen får sitt genom träning, promenader, bra mat och sömn. Men själen. Vad ska den ha? Jag funderar på vad jag tycker om att göra och har bara kommit på en sak, lägga pussel, vilket nu är genomfört. De här dagarna som gått har jag behövt rodda i det här med sjukskrivning, läkarkontakter, prata med chefen och sånt, men nu när det är gjort så vet jag inte vad jag ska göra. Det känns som att jag behöver göra något vettigt av tiden för att kunna ladda om batterierna så att de håller framöver, den stora livsstilsförändringen.
Men kanske är det inte så, förändringen kanske kan ske stegvis, kanske när jag börjat i KBT. Kanske räcker det att jag går upp på morgonen, fortsätter att ta hand om kroppen och undviker sånt som jag tror att andra vill att jag ska göra och bara låter dagarna gå utan att behöva göra något speciellt alls. Kanske är det en rimlig taktik.
Dagens träning:
Simning 1250 m. Enda enformiga träningen som jag kan vila i. Skönt.
Kroppen får sitt genom träning, promenader, bra mat och sömn. Men själen. Vad ska den ha? Jag funderar på vad jag tycker om att göra och har bara kommit på en sak, lägga pussel, vilket nu är genomfört. De här dagarna som gått har jag behövt rodda i det här med sjukskrivning, läkarkontakter, prata med chefen och sånt, men nu när det är gjort så vet jag inte vad jag ska göra. Det känns som att jag behöver göra något vettigt av tiden för att kunna ladda om batterierna så att de håller framöver, den stora livsstilsförändringen.
Men kanske är det inte så, förändringen kanske kan ske stegvis, kanske när jag börjat i KBT. Kanske räcker det att jag går upp på morgonen, fortsätter att ta hand om kroppen och undviker sånt som jag tror att andra vill att jag ska göra och bara låter dagarna gå utan att behöva göra något speciellt alls. Kanske är det en rimlig taktik.
Dagens träning:
Simning 1250 m. Enda enformiga träningen som jag kan vila i. Skönt.
tisdag 24 november 2015
Styrkelyft
Dagens träning var tillsammans med PT-Karoline. Vi började med marklyft, där jag ökade till 55 kg och det var tungt, men det gick. När PT stod där och tittade på mig när jag lyfte insåg jag att en idé höll på att formas i hennes huvud och så plötsligt frågade hon: "Du, vad säger du om att tävla i styrkelyft den 12 december här på gymmet?". Hon berättade lite mer om det och jag hörde mig själv säga att det vill jag göra. Så nu har jag listat mig för att tävla i styrkelyft, det är inte någon officiell tävling, men det är som en happening på mitt gym.
Så nu har jag två och en halv vecka på mig att lära mig att göra korrekta marklyft, knäböj och bänkpress och dessutom försöka få lite vikt på stängerna. Det här ska bli spännande. Mitt mål är att inte bli diskad. Att klara tekniken korrekt och sen om det blir med 20 kg eller 100 kg spelar inte så stor roll.
Det är skönt att ha något att fokusera på som inte är stress eller måste eller något sånt. När jag lyfter kräver det fullkomlig fokus på kroppen och det är befriande.
Idag:
Marklyft: 55 kg
Knäböj: 25 kg
Bänkpress: 25 kg
Så nu har jag två och en halv vecka på mig att lära mig att göra korrekta marklyft, knäböj och bänkpress och dessutom försöka få lite vikt på stängerna. Det här ska bli spännande. Mitt mål är att inte bli diskad. Att klara tekniken korrekt och sen om det blir med 20 kg eller 100 kg spelar inte så stor roll.
Det är skönt att ha något att fokusera på som inte är stress eller måste eller något sånt. När jag lyfter kräver det fullkomlig fokus på kroppen och det är befriande.
Idag:
Marklyft: 55 kg
Knäböj: 25 kg
Bänkpress: 25 kg
måndag 23 november 2015
Dag 4 i sjukperioden
I torsdags blev stressen mig övermäktig. Jag bröt ihop på hallmattan och storbölade för att jag inte orkar mer. Jag orkar inte kämpa varje dag för att hålla ett mått som är så snävt att bara de med superkrafter kan klara av det. Jag kontaktade min chef och vi kom överens om att jag skulle ta en paus ett par dagar. Idag är andra dagen jag stannar hemma från jobbet och jag har bestämt mig för att stanna hemma i morgon också. Sen vet jag inte.
Det är där jag är idag. Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag inte kan fortsätta som innan. Jag kan inte gå med nerverna på helspänn hela tiden. Det känns som om jag hela tiden jagar något som jag inte vet vad det är och det är frustrerande. Jag borde kunna hantera arbetssituationen och livet i övrigt. Jag borde kunna hålla ihop, men ändå gör jag inte det och jag börjar bli nyfiken på varför. Men jag vet inte.
Det är där jag är idag. Jag vet inte.
Jag vill bara må bra, jag vill klara av mitt jobb på ett rimligt sätt. Jag vill behandla Rob så väl som han förtjänar. Jag vill orka mer än bara jobb och träning. Det vet jag i alla fall
Det är där jag är idag. Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag inte kan fortsätta som innan. Jag kan inte gå med nerverna på helspänn hela tiden. Det känns som om jag hela tiden jagar något som jag inte vet vad det är och det är frustrerande. Jag borde kunna hantera arbetssituationen och livet i övrigt. Jag borde kunna hålla ihop, men ändå gör jag inte det och jag börjar bli nyfiken på varför. Men jag vet inte.
Det är där jag är idag. Jag vet inte.
Jag vill bara må bra, jag vill klara av mitt jobb på ett rimligt sätt. Jag vill behandla Rob så väl som han förtjänar. Jag vill orka mer än bara jobb och träning. Det vet jag i alla fall
söndag 15 november 2015
Det är inte lätt
Det känns ibland som hyckleri att sitta här och blogga om hälsa. Egentligen lever jag inte mer hälsosamt än genomsnittet skulle jag tro. Jag gör ständigt "fel" val, nästan allt jag tycker om är stillasittande (sy, sticka, läsa, lägga pussel, titta på deckare), jag är svag för sötsaker, jag dricker på tok för mycket läsk, jag hanterar inte stress speciellt väl, jag varvar inte alltid ner innan jag ska somna. Listan på vad jag borde förändra är oändlig.
Det är det som är anledningen till den här bloggen, det faktum att det inte är så lätt som det verkar. I media och på många andra bloggar om träning och hälsa verkar allt vara så lätt. Bara man följer en viss metod eller diet så kommer allt ordna sig. Bara man slutar med den där ovanan. Bara man följer de här sju stege så kommer man att sova bättre, gå ner i vikt, springa snabbare, eller vad tusan som helst. I många år har jag läst mycket om träning och hälsa och märkt att jag inte passar in i den mallen. Jag har försökt göra som de säger att man ska göra, men jag får inte de resultat som utlovas. Dessutom blir jag trött på att samma tidning ena veckan kan hylla något för att nästa vecka varna för hur farligt det är.
Grejen är att det inte är lätt. Att leva hälsosamt innebär för många av oss att ändra vanor och det är inte lätt. Det har tagit mig åtskilliga år att känna behov av träning (i de flesta tidningar står det att det tar ett par veckor). Det är inte roligt att träna varje gång och det går inte lättare och lättare, utan snarare, lättare, svårare, lättare, lättare, svårare, svårare, lika svårt, lättare, lika svårt, svårare, lättare, och så vidare.
Vad gäller maten så är det hyfsat lätt att hålla sig till planen om det inte är helg, eller jag inte har mens eller ägglossning, och om bussen från mötet går i tid så jag kommer tillbaka till jobbet i tid till mellanmålet och jag har köpt mellanmålet i förväg och bananen inte blivit för gammal och det inte finns några frestelser och jag har med mig en matlåda med nyttigt innehåll och jag inte är på dåligt humör. Den dagen i månaden går det bra, annars är det mycket att parera och det går inte alltid bra. Det går inte alltid dåligt heller. Men det är inte lätt.
Men poängen är att jag i alla fall försöker, och jag bloggar om mina försök för att visa att det är tillräckligt att försöka, det är tillräckligt att göra sitt bästa och ibland till och med sitt näst bästa när det gäller hälsan. Alla gånger vi gör de smarta valen, de val som förbättrar hälsan, alla de gångerna räknas. Och man blir bra på det man övar på, och jag övar på att vara hälsosam.
Det är det som är anledningen till den här bloggen, det faktum att det inte är så lätt som det verkar. I media och på många andra bloggar om träning och hälsa verkar allt vara så lätt. Bara man följer en viss metod eller diet så kommer allt ordna sig. Bara man slutar med den där ovanan. Bara man följer de här sju stege så kommer man att sova bättre, gå ner i vikt, springa snabbare, eller vad tusan som helst. I många år har jag läst mycket om träning och hälsa och märkt att jag inte passar in i den mallen. Jag har försökt göra som de säger att man ska göra, men jag får inte de resultat som utlovas. Dessutom blir jag trött på att samma tidning ena veckan kan hylla något för att nästa vecka varna för hur farligt det är.
Grejen är att det inte är lätt. Att leva hälsosamt innebär för många av oss att ändra vanor och det är inte lätt. Det har tagit mig åtskilliga år att känna behov av träning (i de flesta tidningar står det att det tar ett par veckor). Det är inte roligt att träna varje gång och det går inte lättare och lättare, utan snarare, lättare, svårare, lättare, lättare, svårare, svårare, lika svårt, lättare, lika svårt, svårare, lättare, och så vidare.
Vad gäller maten så är det hyfsat lätt att hålla sig till planen om det inte är helg, eller jag inte har mens eller ägglossning, och om bussen från mötet går i tid så jag kommer tillbaka till jobbet i tid till mellanmålet och jag har köpt mellanmålet i förväg och bananen inte blivit för gammal och det inte finns några frestelser och jag har med mig en matlåda med nyttigt innehåll och jag inte är på dåligt humör. Den dagen i månaden går det bra, annars är det mycket att parera och det går inte alltid bra. Det går inte alltid dåligt heller. Men det är inte lätt.
Men poängen är att jag i alla fall försöker, och jag bloggar om mina försök för att visa att det är tillräckligt att försöka, det är tillräckligt att göra sitt bästa och ibland till och med sitt näst bästa när det gäller hälsan. Alla gånger vi gör de smarta valen, de val som förbättrar hälsan, alla de gångerna räknas. Och man blir bra på det man övar på, och jag övar på att vara hälsosam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)