Om stresshantering

Jag är förmodligen sämst i världen på att hantera stress.


Just nu har vi ett läge på mitt jobb som består i fullständig kaos. Eller just nu och just nu, är väl ett lite snålt begrepp, sedan nästan ett år tillbaka och för överskådlig framtid har vi en mycket hög arbetsbelastning. Jag tycker själv att det inte bekommit mig så mycket tidigare, och jag har känt tillförsikt i att jag gör vad jag kan och mer kan jag inte göra. Men nu har verkligheten kommit ikapp och jag sitter där och märker att jag gör fel, jag gör fel bedömningar, jag missar information, jag glömmer, jag tappar tråden och jag undviker det som är svårt.

Det som märks mest är att jag inte orkar något annat än mina 7 timmar och 57 minuter på jobbet. Jag är helt slut om kvällarna. Bara tanken på att städa eller laga mat eller duscha eller prata gör mig utmattad. Jag känner mig gråtfärdig för att jag inte klarar av att jobba på det sätt som det krävs av mig. Jag har till och med funderat på att gå till doktorn och se om hon vill sjukskriva mig, så att jag kan få hinna återhämta mig.

Men egentligen är det inte jag som ska sjukskrivas, det är inte jag som är sjuk. Det är arbetsplatsen som är sjuk. Det är inte jag som ska behöva hantera stressen, det är arbetsgivaren. Jag är normalt en stor anhängare av att själv ta ansvar för det mesta i livet, inte minst min hälsa. Men jag tycker inte att det är rimligt att jag ska behöva använda hela min fritid till att hantera den stress som min arbetsgivare utsätter mig för. Det är inte rättvist. Jag har skrivit under på att jag ska jobba 38 timmar och 45 minuter i veckan för min arbetsgivare. Jag har inte skrivit under på att jag ska lägga ytterligare 38 timmar och 45 minuter i veckan på att hitta och använda strategier för att vara i arbetsbart skick de underskrivna timmarna. Jag tycker inte att det är varje enskild individs ansvar att lära sig att hantera orimliga och otydliga krav. Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att vi inte går vilse i vårt arbete.

Jag känner just nu nästan bara frustration. Jag klarar inte av att göra ett tillräckligt bra jobb, och jag tycker inte att jag ska behöva lära mig att hantera stressen mer än jag gör. För jag gör ju det mesta av det där de säger ska underlätta. ser till att gå ut och få dagsljus på lunchen, tränar, äter hyfsat, sover om nätterna, varvar ner, mediterar ibland, skrattar och sånt. Det gör kanske att jag orkar lite längre, men jag vill inte göra allt det bara för att nästan precis klara av att vara på jobbet. Jag vill ha ork när jag kommer hem, åtminstone så mycket ork att jag kan tömma diskmaskinen eller laga kvällsmat eller duscha eller något sånt.

Vätskemyten

Ibland när jag inte har något bättre för mig lyssnar jag på Kropp och Själ på Sveriges Radio Play. Häromdagen trillade jag över ett intressant avsnitt om Vätskemyten. Det handlar om trenden att hälla i sig vatten i tid och otid. De utreder om det är hälsosamt och det visar sig att det kan vara farligt att dricka för mycket vatten, till och med dödligt, detta eftersom cellerna sväller och saltbalansen i kroppen påverkas.

Ett råd får man av programmet, drick när du är törstig så kommer det att gå bra.

Programmet är väl värt att lyssna på och jag hoppas att du kan hitta det genom att klicka på länken ovan.

Hejdå Citalopram

Efter två och ett halvt år med antidepressiv medicin har jag trappat ut den och är nu helt fri från den sedan ett par veckor. Läkaren sa att det är vanligt att man återfår vissa symtom under nertrappningen eftersom hormonerna tillfälligt blir förvirrade. Rackarns vad rätt hon hade. Jag har haft ett par fruktansvärda veckor där jag varit helt under isen. Miljoner tårar har fällts och stackars Rob har fått stå ut med en riktig häxa, som skällt och anklagat och varit allmänt jävlig.

I det läget när jag mår så dåligt har jag ingen känsla alls för hur det är att må bra. Det känns bara hopplöst, allt är svårt, jag är värdelös och jag kan inte se att något någonsin kommer att bli bra. Jag har till och med gråtit till Downton Abbey. Tankarna går i spinn och allt jag kommer att tänka på går att oroa sig för. Det är verkligen inget som hjälper, visst går det att hålla masken under ett par timmar (ca 8) om jag måste, och samtidigt sysselsätter mig med en distraktion (jobbar). Men inte ens maskhållandet har varit lätt. Genom lite flyt har min kollega varit på annat håll ett par dagar och jag har kunnat sitta i mörkret i mitt rum på jobbet och tjura.

Så i onsdags vände det äntligen, och plötsligt är det som att inget har hänt. Allt som var oroligt och ångestfyllt i måndags, blev trivialt. Jag ville åter ha tänt på rummet på jobbet och jag skulle tippa på att jag klarar nästa avsnitt av Downton Abbey utan att tårarna börjar rinna.

Att må psykiskt dåligt är verkligen inget att leka med. Det kan vara helt förlamande och är faktiskt ganska läskigt innan man har vant sig. Efter ett tag blir det ju normalt, fortfarande förlamande, men inte lika läskigt. Det är oerhört svårt att med bara vilja "ta sig i kragen", och det är svårt att på egen hand hitta strategier för att må bättre. Innan jag började med medicin hade jag samma tillstånd som jag haft de senaste dagarna, fast många, många månader. Dessutom hade jag de besvär som tillkommer när man är deprimerad en längre tid, koncentrationssvårigheter, sömnbesvär, isoleringstendens och mycket mer. Det som hjälpt mig är att jag fick medicin, och under medicineringen fått terapi och börjat träna mer och äta bättre. Förhoppningsvis kan jag nu hålla mig över ytan resten av livet med hjälp av strategierna från terapin och träningen.


Dagens träning
Ett pass tillsammans med Rob oh PT-Karoline. Jag är sjukt stolt över att jag kan mer än jag tror!

Uppföljning av godislöfte

Nu vet jag att ni sitter på helspänn och undrar hur det går med godislöftet. Och det ska jag säga er att det går ganska bra faktiskt. Mitt rekord är 11 dagar helt utan sötsaker godis och kakor. Det är inte illa. På 44 dagar har jag ätit den typen av onyttigheter 8 gånger. Jämfört med tidigare hade det förmodligen varit typ 42 av 44 dagar.

Så vad har detta gett?

För det första så är jag inte lika besatt av att unna mig något "gott" i tid och otid. Det blir nästan lättare för varje dag som går. Jag tror att det är mycket mer en dålig vana för mig än ett egentligt sug efter sötsaker. Jag märker vid vissa tillfällen att jag vill köpa något gott, som i samband med att jag är på väg till eller från möten i jobbet, eller när jag ska köra bil en längre bit, eller när jag vill ha en ursäkt för att göra ett bryt i jobbet. Det verkar snarare vara så att jag tristessäter sötsaker, än egentligen är beroende av sockret. Den senaste veckan har jag dessutom fått ett litet återfall i min depressivitet och märker att jag även blir sötsugen när jag är ledsen. Den exakta tanken är "Det är så synd om mig som är så ledsen att jag förtjänar godis idag". Eftersom jag nu lägger undan pengar för varje dag som jag håller mig ifrån godiset så har jag i någon mån lyckats ändra den tanken till "Det är så synd om mig som är så ledsen att jag förtjänar att få 20 kr till på mitt klädkonto idag". Bra va'!

För det andra är min mage lite trevligare än tidigare. Betydligt mindre gasig, till min och inte minst Robs stora glädje.

För det tredje har det gett inspiration att börja fundera på att ta tag i coladrickandet på mer allvar. Jag har faktiskt lagt till att jag får lägga undan 30 kr till klädkontot för varje dag jag inte dricker cola. Hittills har det blivit 30 kr. Det kommer säkert ta längre tid, men det är ändå ett steg åt avvänjning...


Dagens träning
Jag var på gymmet med Rob och körde PT-Karolines pass. Det var tufft, men roligt och jag kände mig riktigt stark och lite glad under tiden!

Ny motivation

Denna vecka har träningen fått en ny vändning. Att träffa en PT var verkligen något som fick motivationen att komma tillbaka med full kraft och knocka mig till golvet. I tisdags satt vi ner och pratade och tränade inte alls.

I onsdags träffades vi igen och gjorde ett gäng tester för att kolla hur läget egentligen är. Jag klarade mig ändå hyfsat. Gjorde 23 djupa armhävningar, satt i jägarvila i 1 minut och 13 s och gjorde en lika lång planka. PT-Karoline sa att jag är i bra form och att vi nu ska jobba på att förbättra den ytterligare. Det enda smolket i bägaren är att Rob (tränar-en-gång-lite-då-och-då-när-han-känner-för-det) var bättre på allt utom armhävningarna, trots att jag tränar 3-4 gånger i veckan. Men nu ska jag försöka att inte tävla med honom, utan jobba på min egen hälsa, så får han bekymra sig om sin hälsa.

Idag har vi fått ett träningspass som vi kan använda i helgen, och det verkar tufft, men genomförbart. Jag riktigt längtar till söndag när vi ska träna nästa gång. Jag tror att det här kommer att bli asbra. Det är fasansfullt dyrt med PT, men om det fortsätter kännas så här bra så är det värt varenda krona.



Dagens träning:
Idag simmade jag 60 längder (1500 m)

Den stora dagen!

Idag var det veckans stora dag. PT-dagen! Jag och Rob satte oss ner tillsammans med PT-Karoline, som frågade oss allt möjligt om oss och vår träning och våra mål.

Hon sa att det inte alls är omöjligt att jag kan gå ner i vikt. Vi satte ett mål på 65 kg (men jag kommer att dansa glädjedans redan vid 68 kg). Hon gav också feedback att vi båda verkar ha bra koll redan, men att hon kan hjälpa oss att bli ännu bättre. Vi gjorde en ny kroppsmätning och när jag jämför med förra månadens mätning såg jag att jag gått upp nästan 1 kg i muskler och ner 2 hg i fett. Det helt utan PT, vilket innebär att även den träning jag gjort hittills är bra.

Vi har fattat beslut om att träffa PT en gång i veckan i 6 månader. Sen bör vi båda kommit betydligt närmare våra mål.

Jag hoppas att jag förutom att gå ner i vikt och må bra också lär mig att pressa mig själv mer så att jag inte ger upp när jag tycker att det är jobbigt med träningen. För träning är jobbigt. Det är liksom det som är hela grejen. Musklerna behöver mer belastning för att bli starkare och mer belastning är jobbigt. Det är inte förrän efteråt det blir lättare, i vardagen, när man orkar stå, gå, springa, cykla och bära mer. Då visar sig vinsten. Eller för all del, när man kan brotta ner sin fästman ;)

PT på tisdag!

På tisdag ska jag och Rob göra något som jag funderat på länge, men inte ansett mig ha råd med. Men nu har jag äntligen tagit steget. Vi ska träffa en PT, som ska få den äran att hjälpa oss framåt med träningen och hälsan. Det känns väldigt spännande och jag sätter stort hopp till att få hjälp med att få en nykick.

Jag planerar att presentera följande mål:
- Minska i vikt och framförallt fettprocent.
- Må fysiskt och psykiskt bra.

På tisdag återkommer jag och berättar hur det gick!

Sanningen om den perfekta dieten

SVT har visat en dokumentär i 2 delar som heter "Sanningen om den perfekta dieten". Det handlar om ett gäng forskare som testar individuellt anpassade dieter för 75 frivilliga överviktiga personer. De frivilliga delades in i grupper som fick olika dieter beroende på deras gener, hormoner och psyke. under 12 veckor följde de sina dieter och (spoilervarning) hela gruppen gick tillsammans ner 8 % av sin tidigare kroppsvikt. Det som är intressant med detta och som också blev slutsatsen av experimentet är att den som vill gå ner i vikt snarare behöver titta på sina matvanor och orsakerna till varför man äter, än att titta på vilken diet som är inne just nu eller som fungerat för andra.

De mer handfasta tipsen som de berättade om i det avsnitt jag såg idag var:

1. Ät långsamt, det gör att mättnadshormonet i magen ökar mer, vilket innebär att man känner sig mer mätt och mätt längre. Själv blev jag retad som barn för att jag åt långsamt och äter idag relativt snabbt, i alla fall snabbare än Rob. Så det är något att fundera vidare, det här med att sakta ner måltiderna och återta min barndoms långsamma måltider!

2. Ät frukost! De som äter frukost har en tendens att välja nyttigare mat under resten av dagen. Denna kan jag redan checka av! Gött!

3. Vid "snedsteg", återgå till de sunda vanorna så snart som möjligt, det är inte kört bara för att man äter mycket en gång. Det är lätt att tänka att varje snedsteg är ett misslyckande, men i stället är det bara ett tillfälligt avbrott och det handlar inte om dålig karaktär. Vi har möjlighet att välja något sunt nästa gång vi stoppar något i munnen, även om det senaste vi smakade var onyttigt.

 

En guldstjärna till mig

Om jag skulle dela ut guldstjärnor till mig själv när jag är duktig så skulle jag få en idag. Det har varit en dag när jag fått till både maten och träningen utifrån mina egna mål.

Jag har inte ätit en enda tugga mellan måltiderna. Jag åt ett bra mellanmål på eftermiddagen. Jag har druckit massor av vatten och betydligt mindre cola än jag brukar. Jag har inte ätit några sötsaker eller annat snask. Jag har simmar på friskvårdstimmen och gått en långpromenad på kvällen.

En mycket bra dag ur mat- och träningssynpunkt! Jag är faktiskt stolt över mig själv.


Dagens träning:
900 m simning på lite mindre än 30 min. 

En hyllning till min träningskompis

Det bästa träningstillbehöret som finns i världen är en träningskompis. Det är helt oslagbart. Alla artiklar som skrivits om motivation till att komma igång med träning nämner en träningskompis, och det bekräftar min upplevelse om att träningskompis är fantastiskt.

Jag har en träningskompis. Det är gött! I ovan nämnda artiklar skrivs oftast att det en träningskompis tillför framförallt är att ha någon som peppar och som drar iväg en när det känns motigt, och visst är det så. Men jag har upptäckt en hel hög med andra fördelar, så här kommer min säkert inte helt fullständiga lista över varför en träningskompis är det bästa som finns (och det är läge att M tar åt sig när hon läser).

1. Att vara två är roligare än att vara ensam.
2. När träningskompisen säger att hon vill träna kan man hänga på trots att man inte planerat att träna.
3. Om man har en träningskompis som kan mer om träning lär man sig massor varenda gång man tränar.
4. Den andra personen kan titta så att man får rätt på tekniken i övningarna.
5. Det är svårare att ställa in eller skjuta upp ett träningspass som man kommit överens om att gå på tillsammans.
6. Träningskompisen inser ofta att man orkar och kan mer än man själv tror och berättar det för en och då är det bara att kämpa på lite till.
7. Efter ett tag har man träningskompisens röst i huvudet även när hon inte är fysiskt närvarande och kan ta i lite till för att hon tror på en.
8. Träningskompisen har lättare att se ens utveckling och kan påminna om hur mycket man kan jämfört med tidigare.
9. Med rätt träningskompis utvecklas man genom att lära varandra vad man snappat upp i andra sammanhang.
10. Ofta kommer man ihåg olika saker även om man går på samma pass och kan påminna varandra om bra övningar.
11. Inte helt sällan har man olika favoritövningar och det ger bra variation i träningen.
12. Även de gånger man inte tränar tillsammans är det lättare att komma iväg eftersom det är lite pinsamt att inte komma iväg när man sagt att man ska.
13. Det är roligare att ha någon att träna med än att träna ensam. 



Dagens träning:
Idag tänkte jag gå till gymmet, men upptäckte att de stänger kl 19 på söndagar. M skickade ett meddelande om att jag i stället skulle springa intervaller och sen göra lite yoga, så det var bara att lyda.

Planen

Igår skrev jag om viktskrället, som står still och gav en liten cliffhanger om att det finns en plan. Idag kommer planen! TADADA!

Nu när jag höjt förväntningarna så kan ni sänka dem igen, det är inte så avancerat. Jag ska börja sluta äta mellan målen. Jag har skrivit om det förr, men har mycket svårt att lyckas med det. Men det måste gå. Jag tänker att jag ska börja tänka som med träningen, jag måste öva för att få till det. När jag tränar och inte klarar av övningarna så försöker jag igen och igen och igen, och så småningom sitter de där. Det går inte att kunna allt från början. Under tiden som jag lär mig behöver jag se de små framstegen och berömma dem, inte sluta för att jag inte gör det perfekt från början.

Detta tänk tror jag att jag behöver applicera på maten också. Då kommer jag så småningom gå ner i vikt också.

De punkter jag ska öva på den närmsta tiden:
* Äta bara vid måltiderna
* Separera mat och andra aktiviteter, när jag äter ska jag äta och inget annat och när jag gör annat ska jag inte äta.
* Minska mitt intag av Cola (light).
* Hitta bra innehåll i eftermiddagens mellanmål.
* Äta bättre kvällsmål.


PS. Attans vad jag har träningsvärk efter gårdagens träning. DS

Vikten står still

För tillfället är jag sjukt frustrerad över att min vikt står stilla. Jag tycker inte om att ha BMI som är på övervikt och varken vågen eller måttbandet visar några tecken på att jag blir magrare. Det känns bara hopplöst. Jag vill verkligen gå ner de där 10-13 kilona som skulle göra att jag hamnade på en mer rimlig vikt. Jag tycker inte om att alla byxor klämmer och att jag måste köpa en större storlek nästa gång det är klädinköp på gång. Jag tycker inte om muffinsmidjan eller päronrumpan.

Sedan jag slutade med godis och kakor har jag lyckats stoppa uppgången i vikt i alla fall. Men mer än så har inte hänt. Jag blir trött och frustrerad på att jag tycker att jag anstränger mig och det aldrig är tillräckligt. Jag blir ledsen över att jag, som anser mig vara hyfsat påläst ändå inte lyckas hitta ett tillräckligt sunt förhållningssätt för att komma ner till idealvikten.

Egentligen är det ju ganska enkelt, man måste göra av med mer energi än man stoppar i sig och om jag räknar varenda kalori och är stenhård med det så går jag ner, det har jag gjort förr. Men det är ingen livsstil som håller i längden. Jag kan inte räkna varenda kalori jag stoppar i mig resten av livet och jag vill inte hamna i ett läge där jag går ner och upp och ner och upp och ner och upp i vikt, det är inte bra för kroppen eller själen.

Vad jag skulle vilja är att hitta ett förhållningssätt till maten och träningen som är hållbart på sikt och ett tankesätt som innebär att jag är stolt över mig själv och min kropp och inte hela tiden klankar ner på den för att den är lite rund. Jag vill känna mig vacker och stark och jag vill att det ska synas att min kropp är vacker och stark. Jag vill våga tro på Rob och Malin och MaxiE när de säger att jag är fin som jag är.

Mitt resonemang är motsägelsefullt, å ena sidan vill jag vara nöjd med min kropp som den är, och å andra sidan vill jag förändra den. Och det är en del av bekymret för jag tänker att det måste vara antingen eller. Antingen gå ner i vikt eller vara nöjd med min kropp som den är. Men kanske är det inte så att man måste välja. Tänk om det finns ett sätt att göra båda, att vara stolt över kroppen som den är och samtidigt förbättra den. Att välja det som är hälsosamt och som gör att kroppen fungerar bättre, och jag tror att min kropp kommer att fungera bättre om den slipper släpa runt på nästan 29 kg fett.

Nu är bara frågan hur jag ska komma vidare, och det finns ett utkast till en plan, men den tänkte jag skriva mer om i nästa inlägg, som förhoppningsvis produceras i morgon.


Dagens träning:
Jag är faktiskt asnöjd med min träning idag. Jag gick till gymmet och tränade styrka. Jag hade gjort upp ett program innan jag kom dit och höll mig till det, även när det blev jobbigt. Vissa justeringar gjordes, men inte för att komma undan det som var jobbigt, utan för att jag kom på effektivare övningar under tiden jag var där (det är lättare att komma på vad som kan göras när man är på plats än hemifrån). Men jag genomförde ett tungt styrketräningspass helt på egen hand!