Innan jag träffade Rob för ett och ett halvt år sedan var jag singel i fem år. Visst dejtade jag lite, men inget blev seriöst. Jag blev mer och mer nedstämd, jag längtade så efter en man att dela livet med, men han dök inte upp hur mycket jag än ansträngde mig. Jag längtade, men för varje år som gick, och för varje karl som ratade mig, kände jag mig mer och mer otillräcklig. Jag hade inte tillräckligt tålamod att bara luta mig tillbaka och lita på att allt löser sig, och inte tillräckligt tillit till min egen person att våga tro att någon skulle tycka att jag var tillräckligt bra.
Jag löste problemet med att jag började intala mig att min lycka inte hänger på en karl, att jag måste bli lycklig först och sen skulle mannen komma. Så jag läste självhjälpsböcker, jag försökte se det fina med varje dag, jag tränade för att ta hand om mig själv, jag jagade allt som skulle kunna göra mig lycklig. För varje sak jag försökte göra kändes det mer och mer som att jag stod på ett isflak, som krackelerade och blev mindre och mindre. Till slut var det en person som frågade mig vad jag egentligen drömde om och jag svarade på mindre än en halv sekund: -en egen familj. Så varför jagar du då allt det andra? Då insåg jag att lycka inte går att fånga på det sätt som jag trodde. Visst kan man inte hänga upp sin lycka på en annan person, men att låtsas att det man drömmer om är viktigt hjälper inte heller.
Ungefär ett år senare blev det jag och Rob. Jag hade lagt märke till honom tidigare och tänkt att han var bra snygg, men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han kunde bli intresserad av mig. Dessutom kan man ju inte ragga på en kollega. Så jag var ganska nöjd med att titta på honom när han passerade. Det visade ju sig att han visst var intresserad.
Det visade sig också att jag idag är lyckligare än någonsin tidigare. Inte alltid glad så klart, men tillfreds. Nöjd. Det är inte alltid en dans på rosor, jag har exempelvis oerhört svårt att vänja mig vid att någon annan blir ledsen om jag gör upp planer utan att involvera honom, eller om jag bara inte är där. Det har liksom inte varit någon som brytt sig på så många år att jag glömmer bort att det är någon som bryr sig. Varje gång jag upptäcker att jag spelar stor roll för honom blir jag varm i hela kroppen.
Det största som han gör är att outtröttligt berätta för mig att jag är värd att älskas, att jag duger som jag är. Han tycker dessutom att jag är smart, snygg och rolig. Han får mig att känna det självförtroende och den självkänsla som jag jagade tidigare, men inte lyckades fånga. Hans blick som är full av kärlek och omtanke får mig att smälta.
Det är bara att hoppas att min inverkan på honom är lika positiv.
Jag får således delvis revidera min tidigare ståndpunkt att en annan människa inte kan göra en lycklig. Det kanske hen inte kan, men andra människor kan definitivt påverka oss till att bli bättre versioner av oss själva och således få oss att må bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar