För 15 månader sedan fick jag en kollega på kroken. För ett år sedan insåg jag att jag verkligen älskar honom och vill spendera framtiden med honom. Han får mig att skratta när jag är ledsen eller till och med arg. Han får mig att känna mig vacker och intelligent. Han tar fram det bästa i mig och det bästa av allt, han ser till att jag får frukost varje dag som vi vaknar tillsammans.
På köpet fick jag tre änglar. MiniE, MidiE och MaxiE. På ett sätt visste jag vad jag gav mig in på, jag visste att jag skulle bli tvungen att skapa relationer även med ungarna. Jag visste att jag skulle hamna i konflikter med dem och att jag skulle bli bedömd och kanske till och med ogillad. Jag visste att jag skulle behöva anpassa mig efter deras behov och att jag alltid skulle komma på andra plats i Robs hjärta.
Vad jag inte förstod var hur kul det är att få vara med dem och se dem utvecklas på nära håll. Jag förstod inte hur det skulle kännas när MiniE väljer att gå med mig till affären för att köpa födelsedagskort till MidiE. Jag förstod inte hur mitt hjärta kan smälta när jag får ett trött leende från MidiE på lördagsmorgonen. Jag förstod inte hur MaxiE med sin argumentation kan få mig att ändra åsikter. Jag förstod inte hur underbart det är att åka karusell på lekplatsen tillsammans tills vi alla fyra känner oss kräkfärdiga. Det är verkligen en bonus att ha bonusbarn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar