Efter mina tidigare inlägg om sötsuget har jag funderat på varför det är så svårt att bara låta bli. Jag köper inte riktigt att det bara skulle handla om kemiska mekanismer i kroppen. Det finns en hel del forskning som i och för sig pekar på att socker har en speciell förmåga att få oss att längta efter det. Jag ifrågasätter inte det, men jag tänker att det inte är så enkelt. Det finns ju många människor som äter betydligt mindre socker och då kan det inte bara handla om kemi.
För min del handlar det troligen om att jag inte riktigt vill avstå, den resonerande sidan av mig ser att fördelarna med att inte äta socker, men den känslomässiga sidan vill hellre ha sötsakerna. Jag vill ha allt som hör till. Jag vill ta tårta när det är kalas, födelsedagar, pensionsavgångar eller högtider. Jag vill ha en glass för att göra vägen hem från jobbet mindre långtråkig, jag vill ha en bit choklad för att eftermiddagen på jobbet ska bli kortare. Jag vill äta godis till filmen på fredagskvällen, och lördagen, och söndagen. Jag vill unna mig något gott när jag gjort något bra, jag vill trösta mig med en skål lakrits när jag är ledsen.
Samtidigt vill jag känna mig lättare, jag vill att magen ska vara lugn, jag vill gärna gå ner några kilo i vikt, jag vill må bra.
Det är troligt att jag inte vill sluta med socker mer än jag vill sluta. Men hjärnan som tycker att jag borde sluta läxar upp mig hela tiden för att jag inte kan hålla mig borta från det ens ett par dagar. Det är inte så hälsosamt det heller. Att hela tiden ha en hjärna som är missnöjd med vad resten av personen tar sig för. Kanske är ett förbud inte lösningen, utan att hitta strategier för att minska och inte falla för trycket hela tiden, utan bara när det verkligen ger njutning. Hur de strategierna ska se ut är inte riktigt klart ännu. Återkommer.
Dagens träning:
Östergympa i en timme. Idag med cirkelträning varvat med pulshöjare. Nu börjar verkligen Östergympan ta form och bli riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar