Jag har en kollega som under våren kommit igång ordentligt med träningen. Det är så himla härligt att prata med henne om den nya given i hennes liv för hon skiner som en sol varje gång vi pratar om hennes träning. Jag blir glad av det och en aning uppgiven, varför kan inte jag få känna så inför min träning?
Så slog det mig att den troliga skillnaden på oss är att hon tycker att avarje träningspass är en framgång, hon klappar sig på axeln och säger "attans vad bra jag är". Hon är stolt över sina framsteg oavsett om hon sprungit en mil eller om hon bara kommit iväg till gymmet.
Själv är jag aldrig nöjd. Jag tycker aldrig att jag gör tillräckligt bra ifrån mig och hittar alltid dåliga saker som tar all fokus.
Sedan några dagar tillbaka har jag försökt att härma min kollega. Jag har försökt hitta saker att vara stolt över i min träning, se det som går bra och fullkomligt strunta i det som inte gick så bra. Och vet ni vad? Plötsligt blev det mycket roligare att träna!
Dagens träning:
Jogging 4.75 km tillsammans med Rob. För första gången någonsin var det ganska ok att springa med honom. Jag kände att formen är på väg tillbaka. Avslutade med stretch i kvällssolen och 5 armhävningar. Jag som för två veckor sedan bara kunde göra en!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar