Efter två och ett halvt år med antidepressiv medicin har jag trappat ut den och är nu helt fri från den sedan ett par veckor. Läkaren sa att det är vanligt att man återfår vissa symtom under nertrappningen eftersom hormonerna tillfälligt blir förvirrade. Rackarns vad rätt hon hade. Jag har haft ett par fruktansvärda veckor där jag varit helt under isen. Miljoner tårar har fällts och stackars Rob har fått stå ut med en riktig häxa, som skällt och anklagat och varit allmänt jävlig.
I det läget när jag mår så dåligt har jag ingen känsla alls för hur det är att må bra. Det känns bara hopplöst, allt är svårt, jag är värdelös och jag kan inte se att något någonsin kommer att bli bra. Jag har till och med gråtit till Downton Abbey. Tankarna går i spinn och allt jag kommer att tänka på går att oroa sig för. Det är verkligen inget som hjälper, visst går det att hålla masken under ett par timmar (ca 8) om jag måste, och samtidigt sysselsätter mig med en distraktion (jobbar). Men inte ens maskhållandet har varit lätt. Genom lite flyt har min kollega varit på annat håll ett par dagar och jag har kunnat sitta i mörkret i mitt rum på jobbet och tjura.
Så i onsdags vände det äntligen, och plötsligt är det som att inget har hänt. Allt som var oroligt och ångestfyllt i måndags, blev trivialt. Jag ville åter ha tänt på rummet på jobbet och jag skulle tippa på att jag klarar nästa avsnitt av Downton Abbey utan att tårarna börjar rinna.
Att må psykiskt dåligt är verkligen inget att leka med. Det kan vara helt förlamande och är faktiskt ganska läskigt innan man har vant sig. Efter ett tag blir det ju normalt, fortfarande förlamande, men inte lika läskigt. Det är oerhört svårt att med bara vilja "ta sig i kragen", och det är svårt att på egen hand hitta strategier för att må bättre. Innan jag började med medicin hade jag samma tillstånd som jag haft de senaste dagarna, fast många, många månader. Dessutom hade jag de besvär som tillkommer när man är deprimerad en längre tid, koncentrationssvårigheter, sömnbesvär, isoleringstendens och mycket mer. Det som hjälpt mig är att jag fick medicin, och under medicineringen fått terapi och börjat träna mer och äta bättre. Förhoppningsvis kan jag nu hålla mig över ytan resten av livet med hjälp av strategierna från terapin och träningen.
Dagens träning
Ett pass tillsammans med Rob oh PT-Karoline. Jag är sjukt stolt över att jag kan mer än jag tror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar