Sedan jag var ungefär 11 år gammal har jag varit ovän med min kropp. Jag minns när vi var i omklädningsrummet efter gympan och de andra tjejerna klämde sig i sidorna och beklagade sig över att de var tjocka, trots att de var fullkomligt normala. Jag minns att jag tänkte att det var så man skulle göra och tänka för att passa in. Man skulle granska sin kropp med kritiska ögon.
Innan den dagen hade jag inget förhållande till min kropp. Det var bara en del av mig, men inget jag tänkte på och framförallt inget jag hade att förhålla mig till. Kroppen var bara en kropp, ett verktyg för att kunna leva och uppleva världen, inget annat.
Men från den dagen i omklädningsrummet började jag förhålla mig till min kropp. Jag granskade den i spegeln, och jag var aldrig nöjd. Det fanns alltid något att klanka ner på, alltid något som inte var bra. Detta har pågått i över 20 år. Ständig missnöjdhet.
Den uppmärksamme läsaren ser att jag skrivit i dåtidsform, det har jag gjort för att jag under de senaste månaderna allt mer insett att min kropp är bra. Jag tittar mig i spegeln och ser något som är hyfsat vackert. Jag ser inte längre ett troll eller en barbamamma, jag ser en stark kropp. En kropp som kan mer än vad huvudet förstår. En kropp som kanske har oönskat fett på vissa ställen, men som för den sakens skull inte är ful.
Jag anar att jag börjar bryta trenden. Jag och min kropp håller på att bli vänner igen efter många års konflikt. Det är en stor lättnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar