Idag återvände jag till jobbet efter 1½ månads
sjukskrivning, det är ju egentligen ingen tid alls i jämförelse med de flesta
andra med stressrelaterade besvär. Nu jobbar jag halvtid och ska göra det i
några veckor, sen får vi se. Jag tror att jag behöver ta det väldigt lugnt och
göra en sak i taget. Idag och i morgon ska jag rensa bland dokument och mail i
datorn, så kanske jag kan få en nystart.
Jag hoppas att jag kan komma att tycka
om mitt jobb igen. Just nu känns det inte som att jag tycker om det så särdeles
mycket. Jag är mest orolig inför allt, möten, handläggning, beslut, fikapauser, och telefonsamtal. Jag tror att det kommer att lugna sig, men just nu är det lite småjobbigt. Det enda som kändes bra var att träffa
kollegorna igen.
Jag är rädd att jag ska falla tillbaka och att jag inte ska
våga säga ifrån en gång till och verka svag. Tänk om jag är svag? Det kanske är
därför jag är så slutkörd. Jag borde kanske orka mer, kunna mer och våga mer.
Men jag vet inte om jag förmår att vara stark om det är det som krävs. Och
varför är det viktigt att vara stark egentligen? Varför ska man det? För att
klara av vardagen och livet? Om det krävs så skulle kanske ingen klara det, för
inte kan väl jag vara helt unik i detta.
Sanningen är nog snarare att vi
alla är både starka och svaga. Vi har dagar, timmar, minuter som är
katastrofala, där inget går rätt och där viljan, motivationen och självkänslan
har åkt till en annan galax. Sen har vi dagar när det mesta fungerar bra, när
vi kan åstadkomma vad som helst och vi faktiskt inte är så tokiga. Men de
flesta dagarna är väl mittemellan. Ganska ok. Det finns saker som går smidigt
och annat som hänger upp sig. Att gå genom livet och vara ständigt på topp
betyder inte att du är stark, det tyder snarare på att du har en attans tur.
Sen är frågan också om det är svagt att vara ledsen och starkt att vara glad? Är det svagt att bli stressad av en oöverstiglig uppgift och starkt att vara likgiltig inför den? Är det svagt att behöva en kram och starkt att klara sig på egen hand?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar